Livet som stoägare
Det klagas ofta på ston. De kallas fuxston med en fnysning, märrar, kärringar. De anklagas för att ha ojämnt humör, ifrågasättande och att vara svåra. Men jag älskar ston och inser ju att de individer jag själv valt inte heller är de blekaste varianterna.
Den som är mest tydlig med detta är Qharma. Jag fnissade igenkännande åt hur Emelie beskrev sin egen häst på teorin om ledarskap på ÅFFs läger förra helgen. Hon berättade hur han, som ju förvisso är valack, varje gång hon varit bortrest så smått tog tillbaka lite av sitt utrymme. Exakt så gör nämligen Qharma. Så fort jag varit bortrest eller någon annan ridit henne så kommer det som ett brev på posten. De små tecknen. Står hon på gången tar hon ett litet, litet steg mot mig så jag får det något trängre. Lyfter inte hovarna lika lätt. Ställer sig lite längre från uppsittningspallen än vanligt. Försöker gå ett steg framåt när jag tar av grimman för att tränsa istället för att som vanligt stå stilla trots att hon är lös. Hon checkar läget helt enkelt. Meddelar jag henne tydligt men lugnt att det fortfarande är samma regler som gäller släpper hon detta direkt. Men hon provar alltid. 
För den skull får man inte vara orättvis mot henne. Hon förväntar sig att man är artig mot henne och då är hon det tillbaka. Nya människor bör gå fram till henne och hälsa innan de böjar sko, vaccinera, fixa tänder, rida eller vad de nu ska göra med henne. Gör de inte det ser man hur hon blir misstänksam. Vad är det här för människa? Det är en enorm skillnad i hur hon är att hantera för de veterinärer som lugnt och fint säger hej och sen gör sitt jobb med pondus gentemot de som visat osäkerhet eller uppträder stressat och lite bryskt i sitt kroppsspråk. Jag glömmer aldrig då hon var ett år och den veterinären inte fick lägga om såret på henne alls. Det slutade med att jag gjorde det, utan minsta problem kan tilläggas, efter hens instruktioner. Samma år drog en annan veterinär gigantiska vargtänder på henne med minimal dos av lugnande och hon stod som ett ljus. För hen hälsade på henne och bad henne vänligt men bestämt att samarbeta och då gjorde hon det så gärna. 
Bella och Viva är inte alls som Qharma på nåt vis. Men de är lite känsliga och kan reagera när människor de inte känner gör saker som jag utan problem får göra med dem. Ett exempel på detta är ju att Bella varit svår att sticka. Jag tror faktiskt att det skulle gå bättre om jag stuckit henne för mig litar hon på. Men nu har vi ju löst det med att jag rakar henne och sätter på Emlakräm så kan veterinären sen vaccinera i lugn och ro. Gäller det vardagliga sysslor är båda annars trygga med nya människor och förtjusta i uppmärksamhet och gillar speciellt när barn kommer och klappar och borstar. 
Bella 
Viva
Amanda och jag visningstränade dem i onsdags. Det är lite trixigt att hitta hur mycket man ska driva och om det är piskföraren eller visaren som ska driva för bäst effekt men jag tror vi har en plan. Jämfört med när Johan och jag tränade med dem gick det väligt mycket bättre med Viva som nu var fokuserad och avspänd. Troligen var hon lite för uppe i varv sist efter att ha fått löshoppa. Bella är ju ett år äldre och mer tränad så med henne är det över lag enklare. Jag ska skriva ett helt inägg om mina tankar kring visningsträning till veckan är planen!
Tingla är väl den som är lättast för alla att hantera. Hon gör inte nån större skillnad på folk. Där är det svåraste nog att hon är känslig för små signaler. Det är lätt att göra för mycket på henne i ridningen. Då blir det vingligt och lite spänt. Jag har alltid bedömt henne som känsligare än de flesta halvblodshästar jag ridit - fast på ett positivt sätt, det är korta ledningar - och Emelie sa detsamma på träningen förra helgen.
Jag har frånsett unghäståren med Mirang inte haft speciellt mycket konflikter med mina ston i ridningen. Jag må ha en del tekniska brister i min ridning men en av mina styrkor är att jag kan läsa hästar och få dem med på tåget. Går du över en gräns med ett sto så kan du ju förvänta dig att du får veta det. Men jag tycker det finns en fördel i detta också. Det händer alltid något. Ston är ofta mer känsliga och reagerar alltid på något vis och gör du fel eller behandlar dem orättvist blir du varse det omedelbums. Det blir inte den där tomgången som det kan bli med valacker ibland. Med andra ord: Jag älskar ston! Det finns ingen häftigare känsla än när ett starkt sto lägger sitt hjärta hos dig. Hur hon väljer att ge allt hon har och lite till för just dig. 
Förra helgen hade ÅFF ett träningsläger i Jättendal med tio deltagande hästar (varav sju fjordhästar) och nio ryttare. Lördagen startade med hoppning i grupp för Emelie Mettäla och jag red Tingla i en grupp och Lusse i en grupp. Amanda red Qharma i samma grupp som mig. Det var en väldigt rolig träning med båda hästarna. Vi red som uppvärmning slalom mellan bommar i trav och galopp med lite sidvärtsjobb samt en del travbommar. Sen la vi på hoppning över små kryss med markbommar i trav och galopp och avslutade med en liten slinga med räcken, kryss och oxer. Med Tingla fick jag jobba med att jag skulle göra så lite som möjligt. Hon är känslig och ambitiös och tar i för kung och fosterland om jag sätter för mycket tryck så där var det verligen less is more. Även på Lusse jobbade jag mycket med mig själv. Han är ju säker på den här typen av övningar så det är perfekt att kunna lägga fokus på mig och min sits istället. 
Qharma har ju inte hoppat så mycket och är aldrig riden i grupp men hon skötte sig helt perfekt. Stannade en gång i början men sen var hon helt med på vad hon skulle göra och gjorde det väldigt bra, fina språng! Amanda och hon passar bra ihop, det ser okomplicerat, energiskt och trevligt ut. 
På kvällen hade vi teori om ledarskap och jag påmindes ännu en gång om det som är så viktigt; vi formar vår egen häst med tydlighet och att vi gör lika varje dag. Om vi är inkonsekventa kan vi heller inte förvänta oss att få önskat resultat. T.ex. om jag vill att hästen ska stå stilla vid uppsittning måste jag vara noga med det varje dag, jag kan inte vissa dagar acceptera att den går iväg och vissa dagar skälla på hästen för att den gör det. Och vi påverkar vår häst med våra förväntningar och känslor. Om vi tar Tingla så förutsätter jag att det ska fungera bra att rida ut ensam och därför gör det alltid det. Men då jag hade Shira hade jag en massa rädslor som bubblade upp emellanåt. Såg jag en rullskideåkare komma spände jag mig och naturligtvis spände hon sig också och förberedde sig på flykt. Hästen är ju en spegel av oss. Och det är myckt därför jag gillar att ha Fjordhästarna. På dem blir jag modig. Det blir en positiv cirkel.
Lägret var också lite av en syskonträff då tre av de deltagande hästarna faktiskt var helsyskon, Stolplyckans Rolex f 13, Stolplyckans Qharma f 12 och Stolplyckans Lucidor f 07. Vi var naturligtvis tvugna att ta några syskonbilder: 
Söndagen var vikt åt dressyr och det var jag som hade den biten. Qharma skulle inte gå så jag passade på att rida henne på banan på morgonen innan träningarna startade och hon var jättefin. Nio ekipage red enskilt för mig, bl.a. Helena som fick låna Tingla och Lusse av oss. Det var väldigt kul att hålla de lektionerna för både Tingla och Lusse såg så himla fina ut. Jag blev glad ända in i hjärteroten av att de där hästarna har faktiskt jag utbildat till det de är i dag. Efter dressyren hade vi teori och sedan praktik i visningsträning som jag och Amanda demonstrerade med Rolex. Det passade väldigt bra eftersom jag ska visa honom på Wången och nu fick vi chansen att testa att ha piskförare på honom och det var helt klart ett plus. Ett riktigt roligt helgläger med härliga människor och jag hoppas vi kan få till en repris nästa år! 
Tingla har ju haft en ganska intensiv sommar så hon har förutom lägret mest fått lattja på olika vis. Jag har ridit ut under friare fomer tre gånger, kört konor med henne på ridbanan en gång - något hon älskar, också var vi och badade i havet med henne och hennes farbror Vidar. Trots att Vidar är tre år yngre än Tingla var det han som fick ta tät ut i havet. Vidar tyckte det var superkul med vatten och även Tingla gillade det hela, bara hon slapp gå över själva kanten i och ur vattnet. Springa fort så det stänkte var en höjdare tyckte hon. 
Qharma har jobbats av mig på banan ett pass, tömkörts ett pass, ridits ut ett pass. Över lag känns hon väldigt positiv och energisk just nu och det fick jag ett extra kvitto på när jag höll en träning för henne och Amanda i onsdags. Riktigt fin var hon men jisses vad energi, Amanda fick jobba med magmusklerna för att stämma av med halvhalter.
Lusse red jag ut förra torsdagen men denna vecka har han varit helt i mammas händer och det har gått toppen har jag fått rapport om. Jag kommer rida honom lite mer sparsamt även nästa vecka på grund av resor men sen är det dags att hugga i med allvaret och dressyrträningen igen inför höstsäsongen. Vi är anmälda till en Msv C i mitten av september.
Själv laddar jag inför två resor. I helgen åker jag till södra Sverige på styrelsemöte i SFF och sen är jag hem och vänder ett par dar. Då ska besök av hovis, lite visningsträning med knattarna, ridning av Lusse, Tingla och Qharma hinnas med. Sen hinner jag jobba en ynka dag innan jag tagit ledigt tre för att resa till Danmark via Hässleholm. Jag ser fram emot roliga dagar med mycket Fjordhäst och härliga människor!
