Hantera framgång och besvikelse

Det går upp och det går ner. Med hästar är det ju så många delar som ska fungera för att man ska nå topp-resultaten. Både häst och ryttare måste prestera och sen beror det ju även på konkurrensen hur högt upp man hamnar i resultatlistan om man ser till rena placeringar. Jag startar aldrig en klass jag inte tror att jag kan prestera på ett sätt jag själv är nöjd med vilket kan vara t.ex. minst 64% i LA dressyr eller en felfri precisionsbana i körningen. Det är mina egna mål och når jag inte dit beror det sannolikt på att jag tabbat mig eller så har jag helt enkelt inte förberett min häst tillräckligt bra.

Ibland går det bättre än jag vågat hoppas på, som på SM i somras. Och ibland går det sämre än jag hoppats på och det tycker jag är betydligt jobbigare att hantera för jag vet att mina hästar alltid levererar. Går det dåligt beror det på mig. För Tinglas del var höstens mål att genomföra fullständig körtävling i LA och därmed nå prestationsmedaljen i silver i sportkörning. Vi hade tränat hårt för det och var väl förberedda. Och Tingla levererade som alltid men det gjorde inte jag hela vägen och det stör mig nåt fruktansvärt.

Vi hade fokuserat mycket på körningen de sista veckorna före. Både kört rena konditionspass ute, kört konor och kört program. Tingla kändes urstark, fräsch och väl förberedd för uppgiften. Dag ett körde vi dressyr med 60,5 straff i LA jämfört med fjolårets 62 i LB. Domaren ligger kanske en aning lågt på skalan, för med detta resultat hade vi dagens sjätte lägsta straff av de 23 starter i alla klasser som gjordes. I vår klass, LA ponny, hamnade vi 3:a av 8. Sen körde vi en felfri precision som kändes ganska enkel. Banorna jag kört på SM och på träning för Eva var betydligt klurigare. 











Inför maraton dag två låg vi fortfarande 3:a av 8 i LA ponnyklass och 2:a i DM. För första gången kändes det som jag hade lite koll på hindren fast det nu var ytterligare ett hinder och en port jämfört med LB som vi kört tidigare. Jag gick i mål jättenöjd med en häst som inte ens var andfådd och taktade när jag skrittade av henne fast vi pga felkörningen måste kört över 6,5 km i stort sett bara i trav och galopp.

Man skulle köra direkt in i hinder fyra efter pliktporten (hindret låg ganska parallellt med porten) men vi missförstod skissen och körde ett varv där och blev följaktligen uteslutna. Det tog ett tag innan det uppdagades så vi fick våra straff först innan det ändrades till uteslutna och jag kan bara konstatera att så jäkla trist att missa prestationsmedaljen i silver och ett DM-brons som det annars blivit. Jag åkte hem väldigt ledsen och besviken på mig själv. Hade det varit en dressyrstart hade jag skakat det av mig för den kan man göra om nästa helg men körningen kräver så mycket i resurser och utbudet är så litet här uppe. Inom 40 mil har jag bara två tävlingar per år. Inom vad jag tycker är ekonomiskt och tidsmässigt försvarbart, typ 20 mil, bara den i Timrå. Så det är ett helt år till jag kan på det igen och förhoppningsvis inte göra om mitt fel eller nåt annat fel. Ett år bort och vi ska vara i samma form, både hästen och jag. Jag skulle vilja göra fler starter i körning men det kräver dubbla bilar för att få med vagnen, mycket pengar och tid och även att min groom har tid/ork/lust till detta. Många pusselbitar att få på plats därav kändes denna miss extra tung. Speciellt som den inte hade med hindren att göra, som ju är en utmaning i sig att komma ihåg vägarna i.



 







Tingla fyller femton år nästa år. Även om hon är fräsch vet jag ju att tiden vi har tillsammans på tävlingsbanan inte kommer vara för evigt. Så jag försöker bygga på lite underifrån och har tagit upp Vivas inkörning igen så smått. Den jag avslutade då hon var tre år på grund av att hon inte var trafiksäker. Vi har repeterat draglinor och hon har bekantat sig med vagnen och gått i den lös. Hittills har allt gått bra. Viva är en känslig själ men hon litar på mig. Jag har även tömkört Krona lite. Jag hoppas både Viva och Krona vill ta över vagnen den dag Tingla tävlat klart i den. Irma har ju också en påbörjad inkörning där allt gått fint. Hon har gått lös i vagn och har dragit däck med människa på, harvat bana med linor och svängel. Irma är dock lite för stor för de grejer jag har nu. Skulle behöva en egen sele i så fall och även vagnen känns gränspuck liten. Jag tycker också att hon är ”mycket häst”. Föredrar på nåt vis det mindre formatet när jag ska köra, kanske pga. min orutin. Men annars tror jag definitivt även Irma skulle göra sig i vagn. Vi har fått låna en rockard med snabbfästen och en travsele och Tingla har provat dessa så vi har koll på hur allt fungerar till den dag Viva ska i vagn.



 





Förutom körningen har vi jobbat en del med bommar. Tingla har gått bommar och hoppat små bockar. Irma har longerats över bommar, gått bommar uppsuttet och löshoppat. Viva och Krona har löshoppat. Tingla är ju rutinerad när det gäller hinder och bommar så det blev ett bra pass för hennes del. Men även Irma som inte riktigt har hoppningen naturligt i blodet har glänst, både i avsuttet och uppsuttet. När hon skulle löshoppa hade hon sällskap av Krona. Krona som bara löshoppat en gång förut visade att detta är hennes grej. Jag hann knappt släppa henne lös så började hon galoppera över bommarna medan Irma stannade i kanten och ville äta gräs. Så la vi upp hindren och Krona hoppade helt utan drivning medan Irma hittade en väg utanför hindren. Nytt försök, hindret mer mot staketet och nu var Irma med på noterna! Upp med oxern och då fick båda blodad tand. De hoppade räcke – oxer på 65 cm i fin stil båda två helt utan drivning och nu var vi nöjda men det var tydligen inte hästarna för de tog hindren tre gånger till på eget bevåg innan vi fick stopp på dem. Roligt att se att Irma hittat sin balans och motorik och Krona, ja hon kommer bli en hopp-stjärna den saken är klar. Viva löshoppade också och gjorde ett bra jobb. Det märks att hon vet hur det ska gå till och hon har en fin teknik. Hon är dock lite försiktigare än sin dotter och kan behöva lite stöd när hindren blir högre. 


Viva och Ellinor 

Dressyr är däremot nåt som verkligen passar Viva som handen i handsken. När vi i juni stod på kliniken och röntgade misstänkt skada på halskotepelaren trodde jag det var färdigtävlat för Vivan. Men det var anaplasman som gav så mystiska symptom. Vi har ägnat sommaren åt att bygga upp kroppen på henne igen. Ridit ut massor, åkt på utflykter. Inte trimmat så mycket. Så när jag anmälde till höstens första start i dressyr var målet att miljöträna (dubbla banor utomhus och lite stökig miljö att tävla i bredvid en väg) och ta ett kval till prestationsmedaljen i silver. Men jag hade inte räknat med Vivan som verkligen är världens bästa att tävla med. Het och känslig är hon men så 100% med mig. Resultatet blev hela 67.50% och en seger av 18 st bland de stora hästarna. Hennes livs första fem starter i dressyr har haft ett snitt på 67.89% och resulterat i en första utanför placering, två andraplatser och två segrar. Vilken häst!



 









Både Izabell och jag har tränat dressyr med Viva. Vi planerar att göra varsin start på henne, jag en i LB och hon en i LC. Egentligen har hon redan tre ritter till medaljen i brons men vår 74.00% runda i Matfors var på 0* tävling så den tror jag inte att jag får räkna så vi safear upp med att Izabell får göra en start på henne.



Gnarps ridklubb har bokat upp mig för regelbundna träningar i WE i höst och även en cliniq på höstlovet. Jag har varit där och haft träningar vid två tillfällen hittills. Hemma har jag ridit WE-hinder med både Tingla och Viva. Det är de bra på båda två. Utöver det har vi startat operation miljöträning då Ellinor och jag planerar att starta Freddys minnesrally på Vivan och Tingla sista helgen i september. Irma är i särklass bäst på den typen av övningar: gå mellan fladderband, kliva på plattor och presenningar osv. Men ritten är runt 15 km och det tycker jag blir för långt för Irma.



 
Irma och Julia

Förutom allt jag skrivit om har vi såklart även ridit ut massor. Uteritterna lägger grunden och konditionen de behöver för att bli starka och hållbara. Jag har haft sällskap av Izabell, Julia och Ellinor. Jag är så tacksam över detta då det är roligare att rida långa pass i vardagen om man har sällskap och dessutom får ju hästarna gå mer än jag skulle hinna annars. En vanlig vecka går Tingla och Viva fem pass och Irma fyra eller fem. Krona får jobba när andan faller på, lite beroende på väder och vind, ork och sällskap om jag ska göra något man behöver vara fler för som löshoppning. Men jag tycker hon är i bra fas för sin ålder och kan det hon ska. Utöver detta har hon en utstrålning som få. Precis som sin mormor är självförtroendet på topp och det syns på henne. En häftig åring!


Krona 

15 sep. 2025