Om Vivan och mystiska symptom
Vivan har de senaste två veckorna varit lite lägre i energi. I början sammankopplade jag det med att det var en del varmare dagar och att hon och Krona sovit ute. Hon upplevdes också lite annorlunda i kroppen, samlade liksom depåer på sidorna och var något uppdragen. Det var ändå rätt små symtom ända tills för nio dagar sedan vid intaget. Då var hon kraftigt uppdragen nertill, nästan platt uppe på ryggen och stenhård i musklerna. Inte halt men lite kortare i gången och sprang liksom bakom sig. Svårt att vända på huvudet åt sidorna, speciellt åt höger, och svårt att sänka halsen och äta från marken. Skrapade med hoven och visade att hon ville äta men det var som att nåt höll henne tillbaka. Gav jag henne maten högre åt hon med god aptit. Hon hade något förhöjd temp och var lite gallig i benen.
Jag ringde Agria videosamtal och de tyckte jag skulle försöka få en akuttid dagen efter då midsommarhelgen stundade. Vi hade tur och fick komma in på Bergsåker morgonen därpå fast de hade mycket att göra. Där undersöktes Viva grundligt och de uteslöt fraktur på bäckenet som var en teori men var inne på skada på halskotepelaren. Blodprov visade lite förhöjda värden men det kan det också göra vid en skada, pga smärtan, så de var inte säkra på om det var skada, inflammation eller infektion. Eftersom de hade fullt hela dagen egentligen fick Viva åka hem med metacam insprutat i blodet och ett recept utskrivet och en order om att ta det lugnt över helgen så skulle hon röntgas måndag morgon.
När vi åkte hem från Bergsåker och jag trodde hon hade en skada på halskotepelaren och hörde Ellinor av sig och berättade att Lusse var dålig. Resten där är ju historia men vilken jäkla helg med sorgen över Lusse och oron över vad som felades Viva.
In igen måndag morgon. Både veterinären och jag tyckte att Viva såg lite bättre ut efter ett par dagar på metacam. Lite rörligare och lite mindre uppdragen. Ett antal plåtar togs. Experter på Husaby tittade på plåtarna och alla var ense om att de var fina. Så då gick vi vidare med utökade blodprover vilka vi fick svaren på två dagar senare. De visade på en infektionsbild och teorin är att Viva blivit biten av en elak fästing och fått anaplasma. Eftersom hon svarat bra på metacam fortsatte vi kuren på det i stället för att ge antibiotika. Vi ska höras när kuren är slut men det känns som problemet kan vara löst. Vi fick erbjudande om att åka in och ta ett anaplasmaprov men jag avstod då behandlingen är densamma som hon fått och Vivan inte gillar att stickas så kan jag slippa utsätta henne för det en gång så gör jag det. Hon har inte haft feber de senaste dagarna, gallorna har börjat gå ner och hon har normal rörlighet igen. Lite av depåerna är kvar men hon är mjuk i muskulaturen igen och äter lätt från marken. Hon skrittmotioneras uppsuttet, avsuttet och på töm på veterinärens inrådan.
Krona har också fått jobba lite. En promenad och ett pass på töm. Hon är så härligt kaxig! Och tvekar hon kan man alltid lura henne med en morot. Vågar moroten stå vid bilen som passerar eller gå först över bron vågar Krona!
Vi har varit och hämtat alla Lusses grejer. Det mesta ska mina hästar få. Irma ärver alla hans täcken, grimma och träns och sadeln kan både hon och Tingla ha. Några grejer ska säljas och hans transport sålde vi inom 24 timmar från annonsen lades ut. Det känns fortfarande lite overkligt att han inte står där borta i Hudiksvall utan faktiskt är borta på riktigt. Men det är en tanke vi får vänja oss vid.
När saker skiter sig på riktigt är det viktigt att ha bra folk kring sig. Helena och jag har haft mycket kul tillsammans men nu delar vi också en sorglig stund. Jag är evigt tacksam att hon satte sig i bilen och åkte med mig ner till Hudiksvall förra helgen. Man behöver lugn och klokhet i sådana stunder. Izabell må vara ung men även hon är en klippa. Hon har följt med mig och Vivan på kliniken båda gångerna. Intresserat och engagerat deltagit i alla undersökningar. Vi har dessutom verkligen hittat ett bra koncept med lastning för dessa två resor har Vivan varit klockren. Och då har vi ändå utsatt henne för saker hon inte gillar, som nålar, vilket ju kan ge en del stress.
Ångermanlands FF hade ju träningsläger i Jättendal midsommarhelgen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var sugen på att åka iväg. Men for gjorde vi och det blev en jättebra dag med Tingla på lördagen. Mycket av det vi tränade på sist för Eva i april satt nu som en smäck. Det märks stor skillnad på min position sen Micke satt på en träbit på vagnen så jag får mer fotstöd. Och det kändes verkligen att vi jobbat mycket galopp hemma, nu känner vi oss trygga i galoppen i vagn.
Söndagen var det dags för WE för Anna Johansson. Jag red Irma som ju är grön och gick sitt livs andra träning. Första gången med tjur. Men hon är så klok och fin. Blir hon osäker får hon lugnt kolla in nyheter och då blir hon cool direkt. Tingla var med tillsammans med Izabell och de såg så fina ut. WE är något jag lärde mig tillsammans med Lusse. Han och Irma har en hel del gemensamt i hur de är att rida på WE-hinder. Så det kändes fint att träna just Irma i Jättendal denna helg. 
Livar, Irma och Tingla 
Förutom träningshelgen har både Irma och Tingla gått i skogen fem pass och ett pass dressyr var. Izabell har suttit på Tingla lite mer än vanligt. Vi har lastat och åkt i väg och ridit dem på annan plats två gånger. De är så overkligt okomplicerade båda två när det gäller att åka i väg och sadla och rida på bortaplan. På cirka 10 minuter med släp når vi fantastiska ridvägar där vi kan ligga och rulla i trav och galopp på sand eller barrstig. Underbart! Och väldigt bra miljöträning för den unga Irma.
Från och med i eftermiddag går jag på semester. En semester jag hoppas fylla med mycket häst, utflykter, goda vänner, ett SM och en tripp till Örebro. Men även lite vila och rekreation för den senaste tiden har inneburit lite väl många prövningar tycker jag. Utöver det jag skrivit om har vi även haft problem med pannan så vi inte haft nåt varmvatten och antingen extremt varmt eller kallt i huset. Så håll tummarna för att bättre tider kommer.
