Kolik
Jag har varit väldigt förskonad från kolik genom åren. När Tingla behandlades för kolik under coronautbrottet jag fick i mitt stall för drygt två år sen var det första gången jag behövde ta ut en veterinär av den anledningen. Några lättare känningar har jag varit med om men inte värre än att promenader och mashvatten löst det hela. Däremot fick mammas Lusse ett kolikanfall sommaren 2022 och sen ytterligare ett denna sommar. Det första behövdes det vård för men det andra kunde jag lösa själv. Hur som helst har jag väldigt stor respekt för kolik.
Ibland får man en känsla att nåt inte är som det ska. Så var det när jag tog in hästarna i måndags kväll. Det var fel hästar som kom upp till grinden först. Irma och Viva hade bråttom in men Tingla och Bella kom inte. Tingla brukar alltid vara först men nu kom hon efter Bella. När jag tagit in dem märkte jag att Bella var låg och hon åt inte av höet. Då insåg jag att Tingla stannat med Bella för att vakta henne då hon inte mådde bra. Hästar som går i flock och får chansen att utveckla flockmentalitet får verkligen starka relationer. Varje gång någon av mina varit dåliga har någon av de andra ställt sig och vaktat den. De sluter upp för varandra. En fin egenskap. Att se att nån inte är på banan och bara vara där, visa att de bryr sig.
Bella
Jag tog ut Bella på promenad och efter den åt hon lite men ställde sig sen att vila. Jag valde att avvakta att ringa veterinär då hon varken rullade sig eller visade stark smärta, hade normal puls och temp. Hon drack lite mashvatten och åt nån enstaka hötuss varje gång hon bjöds men vilade mest, stående eller liggande på bröstet. Så jag satte klockan på 2,5 h natten igenom och promenerade, gav småtussar hö, trugade i vatten och mashvatten. Men när det var oförändrat då morgonen kom meddelade jag jobbet att jag blev hemma för vård av häst och ringde distriktsveterinärerna. De har verkligen en tuff arbetsmiljö med stress och personalbrist så jag var tacksam då bilen rullade in på gården 2,5 h senare.
Vi fick en toppen-veterinär som kunde hantera Bellas stickrädsla bra så hon fick förutom en check även kramplösande och dropp. Efter det vände det men jag tog ändå ytterligare tre promenader på ca 15-20 min med ett par timmars mellanrum samt ställde klockan mitt i natten för en check för att vara på den säkra sidan. Dan därpå gick jag på jobbet som vanligt. Efter detta har Bella varit precis som vanligt och jag hoppas det så ska förbli.
Vivan, Irma och Bella
Annars har vardagen rullat på. På jobbet börjar jag knyta ihop säcken inför jullov. Snart stundar 16 dagars jullov där den enda arbetsuppgiften är att jag ska vara med på ett ridläger vi har för de som är intresserade av att börja hos oss nästa år. Jag hoppas på bra väder så jag kan vara ute mycket med hästarna och att kanske hinna med nån fikadejt med en vän eller två. Jag älskar känslan jag har just nu, att jag är i balans. Att saker liksom fallit på plats. Det är så mycket lättare då och man kan ta prövningar som uppstår, såsom koliken. När energin är där.
Hästarna har vilat lite extra då Karin från Skedviksveterinären var här och vaccinerade dem förra veckan. Irma har dessutom haft vintervila. Hon har fått lösgaloppera några pass för att pysa ur sig lite energi bara. För energi är något alla mina ston haft nu en period. Izabell har varit hos mig och ridit två gånger i veckan, ett pass på Bella, ett på Tingla och två på Vivan. Det är smidigt med Izabell för hon funkar lika bra på alla hästarna. Sen har jag ridit Vivan själv två pass, Bella tre pass och Tingla fem pass.
Uteritt med team Sjökvist
Jag har över lag rätt stolliga hästar just nu men Bella tog priset i fredags då hon stack med mig när vi galopperade i skogen. Hon kan absolut dra ruscher och nån brall men hon har aldrig gjort så här förut. Det är ju mycket snö i skogen, hon har gått nästan 200 dygn av sin dräktighet och varit sjuk tidigare i veckan men det var uppenbart inget som hindrade henne. Jag fick en deja vu till åren med den unga Shira då vi stormade fram i hög fart utan nån form av broms, varje gång jag tog i hästen gjorde den caprioler och så var det med Bella nu också. Tydligen hade jag kvar mina gamla skills från den tiden för jag satt kvar och fick till slut stopp på henne mer eller mindre under en gran efter ca 500 m. Jag hade ett visst adrenalinpåslag då det var -16 grader och ingen visste var jag ridit så hade jag åkt av hade jag blivit kvar där i skogen. Men hem kom vi tillsammans som tur var. Jag har sällan med mig mobilen när jag rider för det är ändå ingen täckning här ute i skogen.
Bus-Bella
Amanda och Helena har också varit här och ridit två gånger. Amanda och jag har ridit Viva och Bella en gång var och Helena har fått rida sin favorit Tingla. Jättekul att rida alla tre och Irma har skött sig jättebra ensam hemma.
Lusse har gått för fullt, två pass med mig och sju med mamma. Det är lite för mycket snö i Jättendal nu för att kunna rida obehindrat i skogen, speciellt med tanke på att Patina som mamma rider tillsammans med snart fyller 31 år. Men de har trussat upp några kortare rundor samt att de har en väg som är skottad också får Lusse pulsa lite mer snö när jag rider honom ensam.
Önskar er en fin tredje advent!
