Känna tillit och årets domarkurs

Jag har funderat mycket på vad det är som gör att man känner sig så trygg på en del hästar medan andra inte riktigt ger den känslan och har kommit fram till att det nog dels handlar om förutsägbarhet och dels om hästen har kontroll över sig själv. 

Jag gjorde en liten neddykning i minnesgalleriet och fann denna bild från ett av mina första uppsuttna pass på Tingla med texten: 

Världens snällaste treåring travar lugnt runt hur enkelt som helst i blåst och med ett jäkla liv från grannens maskin. Hon har verkligen en extraordinär personlighet. 



Fjordhästarna är ju över lag rätt trygga i sig själva. Qharma var dock som unghäst ganska reaktiv och kunde bocka så jag var under hennes första år som ridhäst lite försiktig på hennes rygg. När jag sålde henne var jag helt trygg där uppe. Vi hade varit ute på en del träningar och tävlingar ihop och red obehindrat ut både ensama och i sällskap. 

Lusse har jag alltid känt mig trygg på. Han kan vara en riktig spjuver att rida ut på om han vilat mycket och det blåser men han är ändå för mig ganska förutsägbar. Jag vet att han kommer att kunna dra en rusch, slå på en bakut eller brall men jag vet också hur jag ska hantera det och även till stor del hur jag ska förebygga det. 

Tingla och Viva har jag känt mig supertrygg på från start. De är båda väldigt pigga, Tingla kan vara tittig och lite markskygg. Men de är självsäkra hästar. På dem kan man faktiskt sätta sig i baksätet, de kör bussen själva utan problem. Man kan bara peka lite med handen åt vilket håll bussen ska gå. 


Vivan - trygg och nyfiken på ny väg

Med Bella har jag lite samma läge som jag hade med Qharma. Hon har mycket energi, är ganska känslig och lite reaktiv på ljud och hastiga rörelser. Frånsett det så är hon nästan ännu modigare än Tingla och oftast den som tar tät förbi läskiga saker när vi rider ut dem tillsammans. Hon är inte heller speciellt egensinnig eller har många egna planer vilket var fallet med den unga Qharma. Så jag tror att bara jag får tillräckligt många pass på hennes rygg att kunna förutse hennes reaktioner och därmed kunna förebygga och hantera det kommer jag känna mig helt trygg även på hennes rygg. Hon är en snäll häst som aldrig skulle göra nåt bara för att, när hon reagerar är det för att hon blir osäker. Och hon behöver att jag kör bussen. Det tar tid att bygga upp tillit men det är enorm skillnad i hur jag rider Bella nu och för ett år sen. Både i hur jag agerar och vad jag utsätter oss för. 

Min Shira är ett gyllene exempel på häst som inte alltid hade kontroll över sig själv. Hon kunde varva upp för saker till den milda gräns att hon till slut nästan "tappade" sig själv, det var som att hon nästan inte visste vad hon var rädd för längre - bara att hon var rädd. Det blev mycket bättre med åren men hon var en häst man alltid måste sitta i förarstolen på och ratta bussen så att säga. Satte man sig i baksätet som ryttare kunde det bli farligt. Hon behövde trygghet och ramar för att bli trygg själv. 

Även om jag löste Shira så föredrar jag att ha de hästar jag har nu. Tingla och Viva där det aldrig nånsin fladdrar till i magen och Bella som känns som en hanterbar utmaning. Kanske gillar jag framför allt mixen av att ha en utmaning och två säkra kort. 

Vi har haft en jättebra ridvecka. Hästarna har återhämtat sig från sin sjukdomsperiod och känns glada och fräscha. Viva har ridits ut av mig två pass, ett klättring och ett konditionsträning i snön. Jag har även trimmat ett pass dressyr på banan. Jag hoppas vi kan komma ut på nån tävling 2022 för hon är himla fin att rida här hemma.

Julia har varit här och ridit ut med mig tre pass, två snöfys och ett skritt på plogad väg. Tingla och Bella trivs så bra ihop och det gör jag och Julia också. Onsdagkvällens snöiga ridtur var en riktig höjdpunkt. Massor av pudersnö som vi fräste fram genom på glada hästar. 

Jag har även ridit Bella ett pass själv som startade ute och avslutades på banan. Hon var superfin och lösgjord i arbetet på banan och jag vågade låta henne sträcka ut rejält i galoppen när vi red ute. Det tar sig! 

Lördag morgon tömkörde jag henne i -20 tidigt på morgonen innan jag skulle åka på domarkurs. Det låter kanske inte som en höjdare men jag njöt av att se henne på töm. Som den hästen kan röra sig! Och hon är min. 


Tingla, jag och stillheten på landet en vardagkväll

Tingla och jag har ridit ut ett pass och trimmat dressyr ett pass. Hon är så pigg att det ryker ur öronen och hon grymtar konstant och jag sitter bara och ler och är lycklig att hon är tillbaka efter sjukdomen. 

Med Tingla jobbar jag mycket med lösgjordheten i galoppen för det är där vår största svaghet sitter just nu. Hon blir så het och vill rinna iväg, tappar lite bärighet och när jag blir för stark i mina hjälper spänner hon sig. Så vi övar på små hjälper, små halvhalter för att få henne att vara kvar. Det blir bättre och bättre men hon är verkligen mycket svårare än Bella i det här arbetet. Bella är så lätt att rida i en välbalanserad galopp, hon bara är där, ligger och rullar, lätt att påverka både fram och tillbaka och blir sällan spänd. Så jag vet vilken känsla jag letar. Och jag hittar den på Tingla med ibland.  

Lusse har ridits ut av mamma tre pass. I helgen har det varit domarkurs i Hudiksvall och jag valde att övernatta hos mamma och pappa denna gång och red därför Lusse på lördagkvällen.  Superhärlig tur i solnedgång och Narnialandaskap. 

Kursen var som vanligt jättebra. Roligt att ses, nyttiga diskussioner och en trygghet inför den kommande säsongen att komma igång och sätta lite siffror och motivera dem såväl på enskilda moment som hela program. Framför allt att se hur jämna vi faktiskt är över lag. Denna gång var vi rätt många, runt 20, så det blev en bra jämförelse. Licensen är löst för i år och två tävlingar bokade än så länge. Vi får se hur många det blir innan året är slut. Jag ska förhoppningvis tävla en del själva också i år, i fjol blev det ju bara tre dressyrtävlingar för min egen del. 

20 Feb 2022