Fjordhäst - lägre krav?
Då och då får jag höra dem. Fördomarna. "Envis och slö som Fjordhästar brukar vara" är väl den vanligaste.
I skolans värld pratar vi ofta om att ha höga förväntningar på våra elever och det är egentligen samma sak här. Jag tänker att om man tror att det ska bli på ett vis så blir det också ofta på det viset. Skjuter man lågt så prickar man också lågt. Jag har alltid haft samma krav på mina Fjordhästar som på hästar av andra raser jag ägt. Nu menar jag inte att de ska gå orimligt höga klasser eller pressas på något vis utan att de ska vara uppfostrade och följsamma i hanteringen samt lika välridna som om de varit ett SWB eller en ridponny.
Jag saknar Ingvar. Det är tomt utan honom i stallet. Men han fick åka till förmån för Bella och Vivan. Den senaste veckan har jag hunnit med dem på ett helt annat vis. Med Vivan gör jag naturligtvis inget avancerat utan det kan röra sig om att ta in henne från hagen först och mamma sedan eller att ta ut henne ensam på gången och rykta och lyfta hovar. Vivan är ganska känslig och reaktiv och jag tror det är nyttigt för henne att få göra saker ofta för att landa i att det är okej. Lite så har det ju varit med att vara ensam i boxen. Hon älskar pyssel och njuter av egentid med matte på gången. Hon står som ett ljus när jag borstar henne på hela kroppen. 
Bella är av annat skrot och korn. Jag tror att följsam är det bästa ordet för att beskriva Bella. Hon är energisk, mild, vänlig, trygg och känslig på ett positivt sätt. Tycker hon att något är läskigt tar hon rygg på mig. Hon litar på att jag inte skulle utsätta henne för något hon inte klarar av. Hon är den typen av häst som det är lätt att forcera utbildningen med eftersom saker oftast fungerar väl redan vid första försöket. Man får vara noga att repetera och befästa så man inte bara dundrar vidare för att allt känns enkelt.
De senaste åtta dagarna har Bella och jag arbetat tillsammans tre pass. Jag vill passa på innan de kolsvarta kvällarna och ishalkan tar över möjligheterna att träna oskodd unghäst. Det rör sig inte om långa stunder, 15-30 min ca. Men varje pass med Bella ger en bra känsla. Snart ett år har hon varit min och jag är fortfarande lika säker på att Bella är MIN häst. Bella är i mångt och mycket en Ingvar i kvinnlig upplaga. Vi har hunnit med en skogpromenad med träns på, en promenad/joggingrunda med tömkörningsgjord och träns på och en tömkörningsrunda. Jag leder henne alltid i grimman även om jag har träns på för att vänja henne vid bettet. Vid tömkörningen använde jag ett sidepull och det fungerade väldigt bra. Hon tog direkt styrning och jag kunde både skritta, trava, göra halt och svänga. 
Tingla och Qharma kom ju till mig som föl båda två så jag har ju haft förmånen att få forma dem själv hela vägen. Med Tingla har det hela vägen varit som det är med Bella nu - enkelt. Med Qharma har jag fått repetera lite mer. Men den femåriga Qharma är precis den häst jag hoppades att hon skulle bli. En häst som fyller en med en fantastisk ridkänsla oavsett man är på ridbanan eller i skogen. En häst som gärna myser i stallet. En häst som är smidig i hanteringen även om jag får hålla efter henne lite emellanåt.
Förra veckan tog hon och jag en ensam runda i skogen och avslutade på ridbanan. Resten av passen gick hon tillsammans med Tingla. Ett på ängen med Amanda, ett i skogen med Helena och en promenad där Micke ledde henne. Hon är lika bra oavsett vem som hanterar henne/rider henne. Det tycker jag också är jätteviktigt när det gäller en häst med lite starkare mentalitet. Det är så roligt med Qharma för alla som stiger av henne gör det med världens leende, inklusive jag själv. Hon är som Helena sa "pampig som Lusse men med Tinglas energi". En bra kombo helt enkelt.
Tingla har fått två ensama pass med mig på ängen, ett pass på ängen med mig och Amanda på Qharma, ett pass i skogen med mig tillsammans med Helena på Qharma och en promenad med mig samt Micke och Qharma. Jag har ju upplevt att hon varit lite orolig i sin mun men nu har jag bytt bett och hon har landat och känns som vanligt igen.
Lusse har gått två skogspass med mamma, en Ingrid-träning med mig, ett tömkörningspass med mig och årets sista start med mig. Vi red en Msv C.1 i går. Det var inte vår dag. Lusse hade nog på bowlingspråk velat att arrangörerna lagt en lättare profil på banan. Det blev lite stuttigt när han var nyskodd med brodd och han kändes bromsig och lite tom i kontakten. Men över 60 % i Msv C även då inte känslan alls är där är ändå en bra lägstanivå och jag såg på filmen att det fanns en hel del förtjänster ändå. Nu bygger vi styrka i vinter, stärker skolor och enkla byten så sätter vi det andra Msv B kvalet. Sen skulle det vara roligt att ta tag i bytesträningen på allvar. Jag har ju lekt lite med bytena på honom men aldrig för tränare eller speciellt kontinuerligt men det blir kanske dags för det 2018. Jag skulle vilja rida en Msv B.2 på honom, jag tror det programmet skulle passa honom bra. 
Jag minns hur jag för några år sedan funderade på om jag nån gång i livet kanske skulle ha bara Fjordhästar. Den tiden kom snabbare än jag trott men jag är väldigt nöjd med valet av ras. Och som bekant, hästar blir som man formar dem - oavsett ras.
