En egen PT
Helena brukar kalla Lusse för hennes PT och visst är han onekligen en perfekt tränare. Han gör nämligen exakt vad man ber honom om. Han protesterar eller tjurar aldrig. Men gör man inte rätt så gör han inget heller. Jag blev lite full i skratt åt honom då Helena red honom på ÅFFs KM i en LC.1 och släppte ytterhjälperna i galoppvolten och plupp hade han brutit av. Att galoppera en 20 m volt gör Lusse i sömnen men på sitt uppfostrande vis tyckte han att Helena skulle göra rätt för att han skulle göra rätt. I måndags på Ingridträningen red jag några enkla byten. Vi lyckades med ett balanserat avbrott, fyra fina skrittsteg och då jag skulle fatta galopp lättade jag i rumpan istället för att bara sitta kvar och fatta för sätet. Då lufstravade han framåt istället för att fatta galopp. Nytt försök och nu gjorde jag fattningen korrekt och vips kom en balanserad fattning från Lusses sida. Så jobbar en riktig läromästare och det roliga i kråksången är att han uppfostrar även mig som ju faktiskt är den som utbildat honom i dressyren.
Något som slår mig när jag är på träning är hur samarbetsvilliga samtliga av mina gula ändå är när jag ser hästar som protesterar med tjurstopp, slå mot skänkeln, en sur brall, stanna och resa sig. Det som inte varit min verklighet sen tiden med den unga Mirang på 90-talet om jag frånser en kortare period med Qharma som 3-åring som Amanda och jag löste rätt smärtfritt tillsammans. Jag minns speciellt ett tillfälle när jag klev av Mirang och la mig raklång i ridhuset för att inget funkade. När min tränare kom in undrade hon om jag ramlat av och slagit mig men jag svarade att jag bara var så less och frustrerad. Nu kom ju jag och Mirang förbi detta tillsammans och fick ett antal fina år och visst kan mina nuvarande hästar försöka mygla, skjuta ut en bog eller trycka upp korset lite i en fattning. Men det är aldrig de där regelrätta "jag gör det inte, det kan du glömma!" Om det beror på att jag har enklare individer nu vet jag inte men jag vet att jag inte saknar den biten för det är vansinnigt frustrerande att känna att man måste tvinga sin kompis. Att den faktiskt inte vill samarbeta med mig.
De sista nio dagarna har bjudit på tre dressyrträningar för Lusse med mig på ryggen. Vi har ridit två måndagsträningar för Ingrid och så red vi för Mats Eriksson i lördags. Det är roligt att träna Lusse. Som Mats sa, han kan sina saker, nu jobbar vi bara på att befästa och stärka. Mamma filmade träningen i lördags och även om jag förstår instruktionerna och känner att det är skillnad när jag gör rätt så inser jag inte hur stor skillnad det faktiskt blir för ögat när jag får se det på film. Dags att ta med kameran lite oftare framöver helt klart! Det är så nyttigt att kolla på filmen efteråt, höra instruktionerna och se gensvaret. Det ger ytterligare en dimension och man blir sugen att kliva upp och prova övningarna igen! Några klipp från lördagens träning på Lusse kommer här:
https://www.youtube.com/watch?v=1aAG530AkY8
Förutom dessa träningar har Lusse gått i skogen med mamma fyra pass. Han sköter sig fint. Sen snön kom är det dock lite svårt med underlaget eftersom han inte har snösulor så det blir styltor i hovarna. Det eviga dilemmat så här års, att inte sätta på sulorna för tidigt så man får grus och lera under dem med hovbölder som följd. Men samtidigt vill man inte sätta på dem för sent heller, eftersom det är svårt att rida ut i snön utan dem.
Tingla klippte jag förra måndagen. Hon har de senaste veckorna blivit väldigt svettig även under uteritt då hon har en päls utan dess like. Jag skulle säga att Qharma har ungefär hälften av Tinglas vinterpäls. Tingla är klippt två gånger tidigare och jag mindes att hon ogillade maskinens ljud innan hon vande sig. Även denna gång blev hon spänd då jag startade maskinen men med lite bomull i öronen och en höpåse att mumsa på stod hon som ett ljus, jag kunde raka ändå uppåt öronen utan minsta spänning.
Jag har ridit ut henne tre pass ensam, ett pass på ängen tillsammans med Amanda och Qharma samt träning för Mats i söndags. Det var första dressyrträningen på över 1,5 år men som vanligt med Tingla går hon ju bara in och levererar precis allt jag bett om och lite till. Det är väl skillnaden på ston och valacker kan jag tycka. Ston frågar hela tiden: vad ska jag göra nu? Och nu? Och nu? Det här? Eller det här? Säg då! Det är mycket snabbare kvitton med stona och det gillar jag. När jag precis lånat Ingvar sa Mats att den här hästen skulle lära mig rida. Och lite så känns det. Ingvar hade en positiv känslighet som lärt mig hitta en helt annan timeing och att prata med mindre bokstäver i min ridning. Sen är det naturligtvis ett stort plus för min ridning på just Tingla att ha haft möjligeheten att träna hennes pappa. Mycket med de två är löjligt lika. Ibland kan jag för en stund glömma att det är Tingla jag sitter på och inte Ingvar. Men det finns en skillnad och det är Tinglas orubbliga självförtroende och hennes sätt att kasta sig över allt som är nytt och vara övertygad om att hon är en vinnare inom även detta. Kanske ligger skillnaden i att hon är just ett sto. Några klipp från söndagens träning på Tingla kommer här:
https://www.youtube.com/watch?v=Z_toF2j6Ov0
Qharma och jag har trimmat två pass på banan hemma, ridit ut ett pass, promenerat i skogen ett pass samt att hon ridits av Amanda på ängen ett pass. Vi har haft så pass mycket snö att det gått att galoppera alla uppsuttna pass och det är jag glad över för så här års kan det växla snabbt med underlaget. Qharma har också ganska stora hovar så det fastnar mindre snö i dem än för Lusse och Tingla som lättare får styltor.
Som det känns nu är planen att fortsätta motionera henne som i dag över jullovet dvs ytterligare sex veckor och sedan trappa ner med mer avsuttna aktiviteter. Jag har ju årets sorgliga fölning i bakhuvudet så vågar inte ta ut något alls i förskott denna gång. Men åh som jag hoppas att det ska gå bra denna gång. Både för hennes skull, för att jag tror hon skulle gilla att vara mamma, men också för att jag verkligen tror på kombinationen av henne och Ingvar. Ett halvsyskon till Tingla, en kusin till Bella. 
Jag köpte hem dyr men fin halm som jag kan komplettera hösilage/hö med och det är perfekt för Qharma är hungrig. Man ska ju inte banta ett dräktigt sto men mer hull behöver hon heller inte i dagsläget så då är det perfekt att komplettera med halm. Jag läser ibland om människor som ger sina Fjordhästar 5-6 kg stråfoder. Då skulle mina ha ätit upp både stall, staket och grävt av skorna i protest. I dagsläget äter de ca 40 kg stråfoder tillsammans per dygn. Ute är det ju svårt att säga hur mycket de får i sig var men jag skulle gissa på att Bella och Vivan (Vivan är en storätare av rang, det märks att hon är Tinglas dotter) äter ca 8 kg var och Tingla och Qharma ca 12 kg var. Då är hälften av givan hösilage så om allt varit hö hade det rört sig om ca 6,5 kg respektive 10 kg torrhö var plus halm. Mindre kan jag omöjligt ge dem för de är rejält hungriga och dessutom i lagom hull.
Bella och jag har varit på en promenad tillsammans. Vi gick både i skogen och efter vägen och mötte en del hel bilar vilket hon tog coolt. Det är helt enkelt inte mycket som bekymrar Bella. I förra veckan testade jag att lägga täcke på henne för första gången. "Lugnt med mig" sa Bella i vanlig stil. 
Vivan är lite mer storögd när det gäller nyheter. Den sista tiden är det snön på marken som spökat för henne. När hon väl är ute är det roligt med snö men att gå ut på det där vita om mornarna, det är en dum idé tycker Vivan. Att testa täcke för första gången var dock helt okej. 
I helgen vinterfixade vi hagen. Stängde av det stora betet, satte ut 80 l termobar istället för 40 l, kopplade på elen bara på vinterdelen så det blir starkare ström. Vi skruvade även upp Vivans namnskylt för snart är det dags för egen box. Sadelkammaren fick några nya krokar på väggen och en städning och omstrukturering. Jag har sorterat ut och sålt en del begagnade grejer. Härligt med nystädat!
