Bästa tävlingsåret på mycket länge och vinterhat
Som jag skrev i förra inlägget har det varit en trötthetskänsla över denna höst. Den kommer och går. Vädret påverkar definitivt. Det har varit mycket väder i år. Först var det torka och oro för stråfodret. Sen blev det enormt mycket regn och bron jag brukar rida över och delar av mina ridvägar förstördes till viss del. Efter det en riktigt bra höst över lag men nu en alldeles för tidig vinter. Jag är inte redo. Containern är inte tömd inför vintern. Allt foder är inte levererat. Jag orkar inte ens tänka tanken på allt skottande som väntar innan våren är här igen. Vill fortsätta åka i väg på träning och rida överallt. Inte vara begränsad.
Hösten är fin
Glenn var här och vinterskodde i tisdags så det är bra. Jag skodde alla fyra. Bella har varit klart ömfotad fram sen det blev hårdare i marken så hon behövde skor fram och för enkelhetens skull fick både hon och Viva skor även bak. Planen är att de ska vara skodda i två omgångar och att jag sen drar av dem inför en stundande fölning när jag slutat motionera dem. Men det beror lite på vilken typ av vinter det blir. Blir det is kan de inte vara oskodda.
Lusse gick för fullt förra veckan men denna har han gått sparsamt pga väldigt mycket väder. Han är bara traktbroddad och den senaste veckan har bjudit på enorma mängder av både snö och regn. Fem uteritter med mamma och två med mig har det blivit. Förhoppningsvis får han vinterskor nästa vecka. Förra helgens uteritt var underbar. Då bjöd hösten på sin allra bästa sida. Saknar den. Men vi hade kul i dag med i blötan. För himmel vad vatten det var i Jättendal. 
På Lusses rygg förra helgen
Bella som jag upplevt lite ömfotad även med bootsen blev en ny häst med skor på. Bella har ju funkat klockrent barfota i hage och med boots runt om under ridning ända till för några veckor sen. Den ökade tyngden från den växande magen och hårdare underlag ute i takt med att temperaturen sjönk var nog orsaken till detta. Undrar hur många barfotahästar det är så med egentligen. Man tror att de är lugna men de är bara begränsade av sina hovar.
Hon fick ta det lite lugnt medan jag upplevde henne hovöm. Gick på några promeder och reds där underlaget var mjukt då hon var tydlig med att hon föredrog det – gick dubbelt så fort där. Med skor på blev det bra bjudning oavsett underlag. Jag har ridit henne två pass, Izabell två också har hon varit på två promenader. 
Bella
Hon börjar se väldigt dräktig ut. Hon har satt mage betydligt tidigare än sist men så är det ju hennes andra föl. Var likadant med Tingla. Viva har också en smygande mage, annan form på den är Tingla och Irma som inte är dräktiga, men inte lika stor som på Bella.
Hos Viva vilar inga ledsamheter, där är energin på topp. Hon har ridits två pass av Izabell och fyra av mig. Hon har fått hänga med Tingla på några längre turer hon inte ridits på ett tag och det har hon tydligt visat att hon tyckt varit jättekul. En sak jag tänkt på är att luggen växt rejält på Viva och Bella i höst men inte på Tingla och Irma. Kan det ha med dräktighetshormonerna att göra? Så här lång lugg har Viva aldrig haft förut. 
Viva
Irma har ridits två pass av mig och två av Izabell samt gått på promenad i trafik i pannlampans sken några mörka kvällar. Hon har haft tryggt sällskap av sin mamma för att träna den biten. Förhoppningsvis ska det funka att även rida henne med pannlampa, vi tänkte ta premiären till veckan.
När Izabell ridit henne har jag suttit på Viva samt Tingla men när jag ridit henne har det varit ensam med sällskap till fots efter bilvägen. Då vi kommit av den har vi stuckit iväg på egen tur. Hon har verkligen hittat bjudningen och det är inga som helst problem att fatta galopp ens när vi rider ensamma. Om jag jämför med hennes mamma så har de nog ungefär samma grundenergi, dvs hög. Men Irma har inte samma tendens till att bli bakrädd som jag upplever det. Irma känns över lag säkrare och tryggare i sig själv än Bella gjorde i samma ålder.
Irma
Av de Fjord jag ridit in här är det i stora drag tre typer. Tingla och Viva som i princip föddes inridna. Massor av energi men man kände sig säker redan från första uppsittningen.
Sen är det Bella och Qharma. Snälla hästar men ganska känsliga och ibland lite reaktiva. Qharma landade och blev rätt trygg men hon hade en egenskap inte Bella har och som retade gallfeber på mig, hon var rätt envis. Om Bella blir rädd för att passera något funkar det oftast bra att backa/snurra något varv och sen tar hon fart förbi – då kan man få hålla i sig lite. Qharma däremot kunde bli lite av en åsna. Växa fast. Hon fungerade med åren bra med mig men testade alla nya ryttare. Bella har fungerat bra med sådana här situationer med flera ryttare, framför allt Tilda som ridit henne väldigt mycket ända sen hon var ung.
Irma känns mest som den unga Lusse skulle jag säga. Hon är stor och bär upp mig bättre än Tingla och Viva. Kan absolut bli pigg och ibland lite stark och kan reagera på saker men har en grundtrygghet i sig själv och med ryttaren. Om den känslan fortsätter tror jag att jag kommer att få väldigt mycket kul med henne. Den tacksamhet över allt Lusse gjort för mig genom åren är enorm. Att sitta på Lusses rygg är att landa i tillvaron.
Irma
Precis som med Tingla. De hästarna har jag ridit i så många år nu, 13 respektive 9,5 år. När jag är ute med dem tänker jag inte, allt kommer naturligt. Jag är här och nu. Därför är de viktiga för mig. Tingla har nu gått in i perioden på året som jag brukar kalla ”road work”. Jag rider absolut lite på ridbanan även vintertid. Transporterar till ridhus om väglaget tillåter (blev väldigt sparsamt av den biten i fjol dock). Men mest är det konditionsjobb ute. Längre rundor och mycket backar.
Kanske är det de här perioderna som gjort att Tingla (peppar, peppar) varit skadefri genom åren fast hon tränats och tävlats ganska hårt och i många grenar. De här perioderna av vinterträning bygger skonsamt upp henne. Väldigt lite böjda spår. Ofta bra svikt i snöunderlaget ute.
De här två veckorna har hon gått sju uteritter med mig och två med Julia. Majoriteten av dem har varit längre rundor. Vi har ridit uppför hela berget i Väster-lövsätt vilket var ett bra tag sen sist. När hon tävlas aktivt blir vardagsuteritterna inte lika tuffa. Nu då säsongen är över finns utrymme för annat. 
Tingla
Förra lördagen gick hon årets sista tävling, hopptävling i Timrå. Om vi nu inte kommer iväg på klubbtävling i körning första advent, men det beror på väglaget. Timrå är nog min favorittävlingsplats. Alltid så trevliga funktionärer, väldigt stora ytor så det finns både plats att parkera och ”komma undan” från ruljangsen. När jag tävlar där brukar jag nästan alltid skritta fram ute i skogen. Det gjorde även Amanda denna gång. Det är ett koncept som passar Tingla, skritta fram länge utan att vara nära andra hästar. Hon blir ofta lite het och laddad av framridning om det är trångt.
Den här dagen gick precis allt som det skulle. Vi kom ganska tidigt och hon fick äta hö i transporten och filosofera samt charma parkeringsvakterna. Sen framskritt ute innan framridning ute på den gigantiska utebanan som trots att det är sent på säsongen var mjuk och fin. Därefter en framhoppning inne där hon fullkomligen flög över hinden och detsamma gjorde hon inne på banan. De nio sprången i LC avd B såg lätta ut och hon inkasserade ännu en rosett till samlingen. Hon är nästan alltid felfri i LC om hon får bra förutsättningar. De starter hon rivit i år är då framridning/framhoppning varit trång och hon blivit spänd. 
Om jag ska sammanfatta tävlingssäsongen har jag haft mitt bästa tävlingsår på många år. Jag löste bara licens för Tingla då Bella och Viva betäcktes tidigt i våras. Tingla har placerat sig i Msv C dressyr, gått en radda felfria LC avd B hoppning med Amanda, vunnit WE LC de två starter vi gjorde samt gjort två jättebra starter i sportkörning, en fullständig och en precision +35 cm. Hon gjorde också en bra insats på Fjord-SM i både hoppning och dressyr även om hon inte var placerad.
Sen tävlade jag ju Kronos. Vi hann på väldigt kort tid både med placering i LA dressyr, göra en fin insats på Fjord-SM i dressyr, rida hem prestationsmedaljen i guld samt det jag är mest stolt över, starta Msv B dressyr på 61%. Det är så vitt jag vet bara tre Fjordhästar som gjort det i Sverige och jag är stolt över att Kronos blev en av dem med mig. 
Kronos
