På vilket ben ska man stå?

De senaste två veckorna har verkligen varit fullsmäckade. Jag måste säga att eleverna på vår skola får fantastiska möjligheter och jag är glad att kunna vara en del av detta. Jag har åkt runt på många APL-besök den sista tiden och flera av platserna skulle jag själv väldigt gärna varit praktikant på. Det är härligt att möta kunniga, ödmjuka människor som brinner för hästar. 

Vi har varit med och arrangerat en väldigt lyckad cliniq för Fredrik Spetz i samarbete med Sundsvalls RK som alla elever med inriktningen häst fick gå gratis på. Vi har även haft förmånen att få gå på cliniq med Eamon Hickey. Denna gång var det åk 2 som fick gå på cliniqen då deras kurs hästkunskap innehåller mycket av hästars beteende och vem om inte Eamon är ju proffs på det. Åk 3 fick även möjlighet att träna för Eamon en dag. Under dessa veckor har även Åk 2 ridit för Ingrid, vi har haft REAL-mästerskapen i hoppning, trav och teori mellan alla årskurserna samt att alla årskurser fått åka till SIHS. 

För egen del var det nog just cliniqen med Eamon som fastnade mest. Jag älskar hans sätt att se på hästen och sättet att vänja den att vara trygg med honom istället för att skydda den från det som skulle kunna skrämma den. Att säkerheten är viktig och att det är just därför man måste få hästen att känna tillit. Jag är inte alls där själv alla dagar, men jag jobbar mot det hela tiden. 

Jag tänker ofta på just det här när jag är på dressyrtävling. Att det är sån skyddad verkstad. Jag har själv varit där, framför allt med Shira som var reaktiv för yttre omständigheter. Visst är det snöpligt att missa en placering för att det hände nåt på läktaren men frågan är om jag är värd den om jag inte kan hantera min häst då det dyker upp ett plötsligt ljud. Det är ju ändå dressyr vi tävlar i, samspel och tillit, att dansa tillsammans. 



I veckan kom Lill-blacken och det var verkligen rolig läsning eftersom Bella var med på hela sju ställen. Hästen jag köpte med så många drömmar och som redan gett mig långt mer än jag nånsin vågat hoppas på. I torsdags kom Glenn och skodde om Tingla, Qharma och Bella med snösulor samt verkade Viva. Så nu har jag kickat igång Bella med en promenad samt lite longering i torsdags och lite ridning i lördags.

Det var kanske lite vågat att klättra upp på en treåring som vilat i flera veckor och rida ut på byvägen för att ta lite julkort men hon har verkligen bästa tänkbara temperament. När vi travade tog hon så fin kontakt med handen och fast hon var pigg lyssnade hon på mig. Hon är verkligen nåt alldeles extra. Hon har gått halva dräktigheten nu och på julkorten syntes det att hon börjat få en fölmage. Hon är fin i hullet men magen har ändrat form och är större baktill. 



Tingla har gått sex pass de senaste två veckorna, samtliga uteritter. Tre tillsammans med Qharma och tre ensam. Hon har fortsatt trenden att vara superpiggenlin i ridningen och ganska arg i skötseln. Hon har ju inte gått lika länge som Bella i sin dräktighet men lite tycker jag det syns. Annars är hon fin i kroppen nu, musklerna har börjat hitta tillbaka och hullet är helt okej. 

Qharma har gått tio pass. Tre uteritter i sällskap med Tingla, fem uteritter ensam, ett tömkörningspass och ett dressyrpass på ridbanan. Det sistnämnda som gick av stapeln i måndags var efterlängtat. Ridbanan var snötäckt och det gick fint att jobba i alla gångarter. Sen töade det och blev is igen men nu snöar det för fullt så det kanske kan bli ett pass där till veckan igen. Över lag har det gått bra med Qharma även om hon är väldigt pigg just nu. I morse hade vi dock en incident. Hon var taggad redan då jag red ut och på ett ställe blev hon stel som en pinne, fnurrade näsborrarna och stirrade in i skogen. Jag lyckades övertyga henne men efter ytterligare 200 m varvade hon upp och blev ännu räddare. Jag tror att det var vilt inne i skogen hon reagerade på. Det kändes i alla fall inte säkert så jag klev av och försökte få henne åt sidan av vägen men hon stod som paralyserad. Då kom en bil. Han måste ha sett oss för det var raksträcka men han saktade inte in en kilometer utan bränner om Qharma med av spåren att döma 2-3 dm marginal. Snacka om att jag blev både skakis och heligt förbannad. Om föraren inte bryr sig ifall han kör ihjäl min häst och mig är en sak men av ren självbevarelsedrift känns det också rätt olämpligt att köra om en häst så nära i den hastigheten. Hade hon satt ett par hovar i bilens sida hade han kunnat få sladd och hamnat i den slänt som är ner mot ån och där hade i alla fall inte jag velat vara med en bil. 

Qharma var uppspelt en bra stund efter detta men slappnade av succsesivt och jag kunde sitta upp och rida i alla gångarter ända tills vi var tillbaka på samma ställe på hemvägen. Då var hon livrädd igen så det måste helt klart varit nåt hon reagerade på just där. Vi kom i alla fall hem tillsammans, oskadda. 

Lusse hade en lugnare vecka förra veckan. Jag red honom på SRK på måndagen och sen blev det några promenader med mamma tills hon åkte bort fre-sön. Jag stannade nämligen kvar i Stockholm då eleverna åkte hem på fredagen och mamma och jag var på Friends lördag och gick på stan söndag innan tåget rullade hemöver. En rolig helg! Helena tog ut en orastad men skötsam Lusse på söndagen. Vi fick den här härliga bilden skickade av dem:  



Den här veckan har varit desto mer aktiv. I måndags red jag ett pass på SRK som kändes bra. Över lag är han himla trevlig att rida nu. Sen har mamma ridit ut honom tis, ons och fre. I dag var det min tur igen. Det var en pigg herre jag fick med mig ut och i en av de första galopperna drog han av en brall med efterföljande rusch. Men efter att ha fått lite bannor höll han sig på mattan och fick ett ordentligt "rasta sig"-pass med mycket galopp. På onsdag får även han snösulor vilket är efterlängtat för det blev en del styltor i dag. 



Snart är året till ändå. Jag funderar en del över hur mitt fokus ska se ut 2020. Var jag ska lägga mest krut. Vardagen med mina egna hästar är givet. Jobbet också, dels för att jag brinner för det jag får göra just nu och dels för att det ger mig betalt så jag kan leva min dröm här på gården. Men sen är det mer öppet. Ska jag ta på mig fler domaruppdrag än i år eller satsa mer på eget tävlande? Hur ska jag se på föreningsarbete? Lusse kommer inte att bo här i sommar och jag kommer inte att åka till SM vilket faktiskt känns som ett skönt beslut att ta. Så sommaren är därmed mer blank. Jag hoppas ju att jag ska få ägna den åt att fostra två små söta gula glada ullbollar men det kanske finns tid till nåt mer. Jag vill i alla fall besöka Danmark i samband med hingstpremiering och NM. Den helgen är en av årets mest inspirerande för mig. 



8 Dec 2019