Vad är ett bra temperament? Om att hitta linjen mellan tryck och trygghet.
Ju mer jag kommer i gång med Irma, ju mer slås jag av att hon har ett temperament som passar mig väldigt bra. Fjordhästar är ju generellt betydligt coolare än SWB som är den ras jag haft flest individer av förutom Fjord. Men det finns stora variationer inom rasen och de individer jag har i stallet nu är nog betydligt känsligare än medelsnittet. Det är ingen slump att det är så, jag har valt dem för att jag trivs med den typen av häst. Jag vill kunna tala med små bokstäver. Det är lite därför jag trivs bättre med ston än med valacker också. Nu generaliserar jag lite men har du ett sto med dig är hon oftast on fire. Trycker man på gasen händer det saker. Antingen får man sladd eller så spinner man i väg rejält. En valack kan tendera att bli mer av en familjebil. Trygg och driftsäker.
Tingla och jag
Just den mixen, i grunden trygga hästar som ändå har en hel del känslighet och reaktivitet i sig, tycker jag är en bra kombination. Skulle jag haft en 100% bullet proof hade jag nog ledsnat efter en stund. Jag vill ha lite utmaningar men i lagom dos så att säga. Och nu då jag har flera hästar ser jag det som en fördel att de har olika utmaningar. Tingla är min högra hand. Henne litar jag blint på. Det finns absolut en känslighet och kvickhet i Tingla men vi är så trygga med varandra. Ridmässigt vet jag inte hur mycket längre vi kommer tillsammans i dressyren men i WE och sportkörning finns mycket kvar att undersöka tillsammans. Och hon är fantastisk som tryggt sällskap till unghästar eller om man bara vill ha en skön runda ute helt ensam.
Viva och jag
Viva är lika trygg som Tingla i ridningen. På hennes rygg har jag aldrig tvekat. Både Viva och Tingla är den typen av häst som jag satt mig upp på och ridit ut i full storm trots att de vilat en vecka och det redan från 3 års ålder. Men hon har varit lite känslig i andra situationer som trafik, lasta och köra samt spolas med slang. Ju äldre hon blir, ju mer faller på plats för henne och jag tror hon kommer landa i att bli rätt lik sin mor med åren. Hon är ju trots allt bara sex år ännu. Jag trivs väldigt bra med Viva i ridningen men jag tror att hennes fulla potential egentligen ligger mer i fartgrenar än dressyr. Som sin mor älskar hon att hoppa, verkar ha en fallenhet för WE. Hon är pga tidsbrist och prioriteringar inte inkörd men allt förarbete har gått bra och jag tror hon skulle passa fint och trivas i vagn bara man tar det i hennes takt.
Bella och jag
Bella är den av mina som gett mig den absolut bästa känslan i dressyren. Hon bär upp min längd på ett helt annat sätt än Tingla och Viva och har en helt fantastisk bärighet i galoppen som är få kallblod förunnade. Med henne är enkla byten, förvänd galopp och byten i språnget nåt ”hon bara kunde” i princip direkt jag introducerade det. Hon är också otroligt bra i all hantering förutom att hon inte är så förtjust i sprutor. Utmaningen med Bella är att hon är vaken och kan reagera med att vara bakrädd om hon blir överraskad. Det är helt enkelt lite drag under huven. Att rida ut hemma på våra vanliga vägar och framför allt om vi har sällskap så hon går i tät och har tryggheten bakom sig brukar det vara lugna puckar. Men i nya miljöer får man rida lite som på ett SWB, tydligt, mjukt men inramat och inte samla upp energin om hon blir laddad för då kan det bli lite konfetti. Den biten är lite av en utmaning för mig får jag erkänna. Jag har haft en del sådana hästar, i synnerlighet Shira matchade den beskrivningen som yngre. Men det är inte den typen av häst jag rider bäst på. Dock känns det som det är en utmaning jag vill fortsätta med eftersom känslan med henne också är den som är bäst när det stämmer.
Irma känns hittills som lite av en mix. Hon är stor och rörlig, bär redan upp mig bra. Ger en känsla av kraft då hon har mycket motor, är stor och rör sig stort. Hon är ändå betydligt coolare än sin mor men det finns en viss känslighet i henne. Jag har på töm sett att hon som sin mor kan bocka men hon har hittills aldrig gjort det under ryttare. I de lägen hon blivit rädd har hon frusit i stället för att dra. Dessutom har jag alltid kunnat få henne att gå, hon låser sig inte på det sätt Qharma kunde göra som unghäst. Jag känner mig betydligt kaxigare på Irmas rygg än jag gjorde på Bellas i samma ålder. Lite mer som det varit på Tingla och Viva, att jag kan förutse hennes reaktioner och därför känner att jag är trygg i dem. Det gläder mig att jag har den känsla på Irma för jag är ingen supertuff ryttare.
Kronos och jag
Dels tror jag att det beror på att Irma är Irma men dels att jag hade förmånen att ha Kronos. Den hingsten boostade verkligen mitt ridsjälvförtroende. Kronos kunde absolut kännas kraftfull, speciellt vid uteritt på sträckor vi brukade bränna på lite mer. Men samtidigt var han så fruktansvärt snäll och trygg i sig själv. Oavsett vad vi mötte – timmerbilar, älgar, rullskideåkare – hade han kontroll på situationen. En häst med ett så enormt självförtroende att inget kunde skrämma honom. Att vara ute på tävling med honom eller bara att vara ute och busa hemma stärkte verkligen mig. Han gav mig säkerhet utan att kännas enkel och tråkig eller hur jag ska förklara det. Jag hade mycket jag kunde utveckla tillsammans med honom, kände trycket men visste att jag kunde hantera det. Den känslan har jag också haft med Ingvar Halsnaes och Lucidor och jag hoppas att Irma ska kunna ge mig den i framtiden. Lite mer ”tung-gung” än kvicka Vivan och Tingla men ändå med både tryck och trygghet i en lagom mix.
De senaste dagarna har varit bra. Tingla och jag red en Issa-träning i torsdags och vi hittade en fin känsla i skolorna. Galoppen behöver lite mer bärighet men var ändå mer i balans än sist vi tränade. Framför allt till höger hade vi det. Sen har jag ridit ut ensam två pass och fortsatt jobba med skolor och enkla byten efter vägarna. 
Irma och jag
Viva har gått en uteritt och Bella ett dressyrpass med mig, båda var fina. Mamma har ridit ut Lusse ett pass. Och i går morse red jag ut Irma medan Micke gick med till fots. Premiär för det upplägget men hon skötte det hur bra som helst, vi vågade till och med galoppera. Jag hoppas jag ska fortsätta ha den här känslan på hennes rygg. Då kanske vi kan ta oss iväg på nån träning framåt våren.
Annars var helgen främst vikt åt domaruppdrag. Jag har tillbringat två dagar på Njurunda RF:s fina tävlingar för ponny och häst. Glädjande nog var det riktigt mycket starter. Terminen börjar annars lida mot sitt slut. Jag är inbokad att döma ett KM bara. För Tinglas del planerar vi ytterligare en start i dressyr, två i hoppning och en pay and drive i körning. Sen stundar vinterträning och ett uppehåll när planer för 2024 ska smidas. 
