SM 2019 - mental träning på hög nivå
De sista nio dagarna innan SM körde jag på för fullt här hemma med hästarna. Julia var hos mig en dag och då åkte vi till SRK med Stolplyckansyskonen och trimmade på bana samt red ut. Det har fungerat otroligt bra att rida Lusse och Qharma tillsammans i sommar. De kan ju inte veta att de är syskon men de har onekligen många likheter som gör att de passar bra ihop. 
På torsdagen hade ÅFF en träningsdag för Ingrid på Hällomgården och jag var med på Lusse. Resten av veckan försökte jag variera träningen så han skrittades ut en dag, reds fram ute och sen på banan en dag, på ängen en dag samt tömkördes en dag. 
Även Qharma fick blandade pass. Jag red på ängen två pass, på banan ett pass, ut i skogen tre pass. Här är några bilder och ett klipp från ett av passen på ängen. Det börjar onekligen ta sig! Jag har en väldigt fin ridkänsla i traven på henne. Galoppen har vi ju ändrat en del och den är mycket rundare och genom kroppen nu. Dock vill hon gärna bli djup i formen vilket jag tror är en styrkesak. 
Qharma ängen:
https://www.facebook.com/moa.belin/videos/10157555572977074/
Bella och Viva fick mest ta det lugnt under SM-uppladdningen. Jag körde lite Följa John och allmän grundhantering av dem samt lasttränade en kväll.
Vivan och jag leker Följa John:
https://www.facebook.com/moa.belin/videos/10157549377717074/
Sen var vi ner på kliniken och dräktighetskollade Bella på 17 dygn och vilken lycka, visst tickade det ett litet Tigerhjärta där inne! 
Jag hann även med lite andra hästaktiviteter, tömkörde Johan K för andra gången hade en dressyrträning och dömde lok/reg dressyr två dagar. Allt kändes stabilt och väl förberett ända till jag på måndagen då jag kontaktade den jag hyrt b-kortsbussen som skulle ta oss till årets SM och får beskedet att det inte finns någon tillgänglig buss. Två dagar före avresa var det minst sagt ett mardrömsbesked att få och ett intensivt dygn följde innan vi hade en lösning.
Ibland tvekar jag över mänskligheten men efter denna incident kände jag mig varm i hjärtat. Vilket enormt gensvar min efterlysning fick, hela 128 delningar. Helena och jag pratade med så många människor som klurade och vände på varenda sten för att kunna hjälpa oss. Någon B-korts buss fick vi inte fram men många andra snälla erbjudanden och det vi landade i var en lastbil som krävde C-kort. Eftersom Linda som skulle samåka med oss har C-kort blev hon vår chaufför. Så otroligt stort tack till dig Eva! Och även Linda som körde såklart.
Jag har ju problem med migrän och naturligtvis fick jag ett anfall deluxe av denna stress och sömnbristen som följde, det går ju inte att sova när man har mycket att tänka på. Jag var dålig redan tisdag kväll och när jag vaknade onsdag morgon kände jag att nej, detta kommer inte att gå. Jag ville vekligen inte åka. Jag hade den känslan redan innan pga stämningen som rått på internet sedan årsstämman. Jag vet att det är självvalt att sitta i en styrelse men hårda ord tar musten ur mig. Det blir inte roligt längre och jag har faktiskt för en stund till och med övervägt stor häst igen men jag tycker för mycket om de individer jag har. Med en huvudvärk av kalibern "vill ligga i ett svalt rum med en kall handduk över huvudet i 24 h" lockade att sätta sig i en bil och åka över 60 mil definitivt inte. Men iväg kom vi och även om resan definitivt inte var någon höjdare mådde jag bättre när vi var framme. 
Hästarna reste toppen och klev ur transporten till synes obemärkta av den långa resan. Amanda och jag skrittade dem en runda på kvällen medan övriga gänget fixade förtältet och en sen middag. Det blir ju mycket skrittande när hästarna står på box på ett meeting. Jag kan gilla det på ett sätt, man sätter starka band till sin häst när man umgås så mycket med den under en kort tid. 
Torsdag morgon besiktades båda utan problem. Lusse lockade i vanlig ordning fram ett stort leende hos veterinären när han travade upp, han gillar att showa vid hand! Amanda var först ut av oss att tävla. Vidar som var en av meetingets yngsta hästar med sina 5 år gick på fina 65.83% och kom 5:a av 11 i LC.2. Johan och Kronos som vid den här tiden anslutit till teamet kom på en tredjeplacering med superfina 71.33% i samma klass. 
På eftermiddagen var det dags för mig och Lusse att rida SM omgång ett i LA.2. Jag var fortfarande inte laddad men Lusse kändes rätt fin både på framridningen och inne på banan. Resultatet var dock inte så mycket att hurra för, 60.33% och 8:a av 16. Domarna var ganska ojämna och det vi fick kritik för var att han måste bli mer lösgjord i sidorna, att jag skulle ställa honom bättre på böjda spår och få igång bakbenen ett snäpp till för att få honom tightare i formen. 
Torsdag kväll deltog vi i invigningen uppsuttet med Vidar och Lusse. Lusse skötte sig i vanlig ordning toppen. Känslan av att jag inte alls var laddad för detta fanns dock kvar. Inget var Lusses fel, det handlade om mig, min motivation och min ridning. På det sättet var det ganska skönt att vi hade en vilodag på fredagen. Jag tog ut honom uppsuttet en gång och avsuttet tre gånger. Försökte bounda och peppa oss tillsammans. 
Fredagen var aktiv för de andra i teamet. Johan och Kronos slog till och kammade hem ett SM-silver i bruksridning samt red dubbelnolla precis utanför placering i en öppen hoppklass. Amanda och jag visade Vidar på utställning med 88778= 38 poäng och klass 1 samt fina omdömen om gott skick och väl visad. Vilken förbättring från hingstpremeringen för två år sedan då han fick 34 poäng! 
Lördag morgon var det dags igen. Först ut var Amanda även denna dag. Banorna var förlagda åt andra hållet och Vidar blev mer spänd av det, tittade på hästarna på banan nedanför och reklamskyltarna på staketet. De gjorde det ändå bra tillsammans tycker jag. 61.8% blev det i LC.2 och segern av de två startande i unghästchampionatet i dressyr för femåringar gick till ett annat ekipage i ÅFF, Sara Akander på hennes Artist. Jag är glad för Saras skull. Hon har haft sin häst sedan han var föl och utbildat honom hela vägen själv på ett fint sätt.
Amanda och Vidar: 
Sen var det då min och Lusses tur. Jag ville fortfarande inte rida när jag vaknade på morgonen, motivationen fanns inte där. Men på vägen under förmiddagen mötte jag så många fina människor som sa kom igen nu, det blir kul, jag tror på er! Så jag läste min kritik eftersom två av tre domare var samma som torsdagen och sen körde vi Lusse och jag. Jag kom till bättre ridning redan på framridningen och inne på banan vågade jag spänna bågen mer och red som jag brukar hemma. Jag vågade inte hoppas men när procenten rullade in kom ett stort leedene, tillbaka där vi vill vara i procent med 64.23% i snitt av de tre domarna och vi fick till och med ligga i ledningen ett tag. Vi landade till slut första utanför placering och red även upp oss till första utanför placering totalt i SM. Det är jag väldigt nöjd med efter den uppladdning vi hade. Men framför allt är jag stolt över Lusse. Han är en riktig fighter som ställer upp på mig år efter år och låter mig uppfylla mina drömmar. 
Söndagen var vikt åt hoppning. Lusse och jag tog en längre morgonpromenad innan det var dags att träda in i rollen som coach i Team Vidar. Vidar som vid det här laget var rätt trött i skallen av att bo borta skyggade för flaggaren och tog en liten krigelikrok innan han hoppade vilket gav 4 fel samt att han rev ett plank. Jag tycker ändå Amanda ska vara stolt över sin unga häst som skött sig så bra under sitt allra första meeting. De har skaffat sig så mycket erfarenhet inför framtiden. 
Det bästa med SM 2019 tycker jag var kamratskapen. Att hjälpa och stötta varandra i med- och motgång. Roligt umgänge, allt skratt, alla bra samtal och framtidsplaner. Vi hade helt enkelt väldigt kul hela gänget; jag, Micke, Helena, Amanda, Johan, Per, Linda och Marlene. Utöver det alla andra människor jag mötte som bidrog till en bra känsla. Jag hade en personlig favorit i dressyren i år och det var Rebecca och Charmör och jag blev genuint glad för hennes skull när det stod klart att det var hon som fick den gulblå rosetten i år. Människor som kämpar för något, kommer igen efter skador, har en långsiktig plan och dessutom är ödmjuka och riktigt bra medtävlande - de förtjänar att vinna helt enkelt.
Jag åkte hem nöjd med min och Lusses insats. Nöjd på flera sätt kan man kanske säga. Han är en fantastisk häst som gjort så mycket för mig. Vi får se om de här småtjejerna kommer att matcha det han gjort tillsammans med mig i framtiden: 
