Så himla stolt - gulblått till Tingla
Förra helgen gick årsdebuten av stapeln för Tingla och jag är så stolt över min lilla häst och hennes ryttare. På lördagen red Amanda en LA.3 på henne på 64.28% med endast två poäng från placering trots flera stora missar där den allra dyraste var omslag i ena förvända. Tingla var riktigt på hugget den dagen, kastade sig till och med en gång inne på banan och det är det sällan hon gör. Amanda har tävlat henne mycket i hoppning men bara några gånger i dressyr och aldrig i LA så det var en riktigt stark insats av dem båda.
Dan efter då det var Izabells tur hade hon landat lite. Det påverkade nog också att framridningskompisarna var små och snälla och inte stora och stolliga. Lördagens framridning var inte så kul så det var skönt att hon fick en bättre upplevelse på söndagen. Izabell har tävlat ridskolans d-ponny Pippi en del i LB dressyr med placeringar och är duktig på att rida program. Men en ny häst är ändå alltid en utmaning, att hitta hur den vill ha det. Tingla såg riktigt fin ut när de värmde och känslan följde med in på banan. De fick några missar i övergångarna då Tingla blir väldigt känslig på hjälperna på tävling. Men sen var det mest sjuor, några 6.5:or. De slutade på fina 66.48% och det blev en seger med god marginal. Vilken debut!
Även om det inte var jag som red nån av dagarna kände jag en sån stolthet över min lilla häst som jag utbildat så att hon kan fungera fint även med andra ryttare. Det känns som ett fint kvitto på att jobbet med henne varit rätt.
Jag dömde även fyra klasser på ponny. Jag har varit lite tveksam i och med alla skriverier som jag berättat om i tidigare inlägg men det var faktiskt kul att vara på g igen. Vi får se hur mycket det blir i år. Jag har tackat nej till en del med tanke på Vivans stundande fölning. Det visade sig vara bra även av en annan anledning, då jag får utökad tjänst i vår. Så jag försöker vara lite snäll mot mig själv och inte lägga på mig för mycket.
Förutom tävlingen har Tingla tuffat på ute, fyra pass med mig och ett med Izabell. Hon har varit otroligt pigg så jag har letat rätt på varenda is/snöplätt jag hittat för att kunna trava och galoppera henne. Underlaget så här års är i vanlig ordning skittrist när asfalten kommer fram men skogen ännu inte tinat ur sitt vinteride.
Bella
Bella har ridits/promenerats sju pass, ett av Izabell och resten av mig. Jag har nämligen börjat ta tag i att rida ut henne mer ensam och gör det på samma sätt som jag gjorde med Shira en gång i tiden, rider friktionsfria sträckor av turerna och går på de med mer intryck som Grey houndgården.
Jag har lite respekt för Bella sen hon skenade med mig. Jag har alltid trott att jag ska få stopp på Fjordhästarna om nåt händer, större än så är de inte och jag har ju suttit på en hel del stora stolliga hästar genom åren. Men Bella reagerade på nåt, jag tror det var en älg. Hennes ridtäcke fick luft under sig och hon fick absolut panik och drog. Ju fortare hon sprang, ju mer reste sig täcket. När jag försökte bromsa bockade hon, högre och högre. Det gick rejält fort och jag var chanslös men tänkte att hon borde stanna på vändplanen vi brukar vända på. Det gjorde hon inte utan hon fortsatte rakt ut mellan träden. Till slut tog det tvärstopp under en gran. Kvar satt jag, jag har tydligen en del skills kvar sen åren med Shira och Mirang. Så vi kom hem tillsammans även den dagen. Jag har aldrig åkt av henne men sen den här händelsen är jag lite extra försiktig.
Jag har ridit ut henne ensam sen hon var unghäst men på några enstaka vägar vi är trygga på. Nu utvidgar jag våra vyer även till den längre rundorna i trafik som hon går med sällskap. Hittills har det gått jättebra. Jag har klivit av och gått några gånger när jag känt att det brunnit under skorna när hon t.ex. sett en joggare med udda stil eller hundarna som skäller och hoppar mot staketet. En gång har vi hamnat i en situation jag faktiskt är stolt att jag redde ut. Hon ville inte ta branta galoppbacken ytterligare en gång utan började snurra och studsa. Hon var inte rädd utan det var tydligt att hon testade gränserna. Men då fick jag lite adrenalin och röt i åt henne och hon gav sig direkt och galopperade glatt uppför backen. Så det känns onekligen som vi är på väg att ta nästa steg tillsammans. Över lag är hon väldigt fin att rida nu, även om underlaget är trist.
Irma
Irma har ridits av mig två gånger, promenerats en och tömkörts två. Om jag har lite respekt för hennes mor känner jag mig däremot väldigt trygg på Irma. Häromveckan gjorde hon tydligen ett rätt rejält glädjeskutt i galoppen enligt Izabell som galopperade bakom på Tingla men det kändes inte läskigt alls. På Irma känns det som jag har kontroll. Hon har inte den där flykten i sig som hennes mor har.
I veckan kom en timmerbil då Izabell och jag var ute. Tingla är inte rädd för timmerbilar som kör men denna var extra hänsynsfull och stannade till och då pös den. Tingla som är pigg och därmed lite extra dramatisk tvärvände och sprang mer eller mindre över Irma och mig. Irma hoppade åt sidan och tog sen tät förbi timmerbilen och ”det trygga sällskapet Tingla” trippade drakblåsande förbi med svansen i vädret.
Det andra passet jag red Irma var faktiskt på banan. Länge sen sist och underlaget var inte optimalt men hon gav ändå en så himla bra känsla. Jag älskar att sitta på Irmas rygg. Det känns som hon gör mig bra.
Lusse har gått mindre än vanligt då mammas ridsällskap varit borta. Jag och mamma har ridit honom två gånger var. Vägarna i Vik börjar så smått tina fram och det är underbart att galoppera på mjuk grusväg igen. Längtar så tills jag får göra det även med mina egna.
Tingla taggar för tävling
En tråkig sak jag insåg nu i veckan är att TR för Fjord-SM fått nya regler från 1 januari. Jag visste inte att det skulle ändras och med de nya skrivningarna är vi inte längre kvalade till allrounden med Tingla. Det som saknas är ett kval i körning, vi har ett men behöver med den nya skrivningen två. Hade det funnits en chans att fixa det hade jag gjort det men det finns verkligen inte en enda tävling. Jag har en smärtgräns på 20 mil då jag tävlar frånsett SM för där har jag rest upp till 90 mil. Kan sträcka mig till 35 mil sommartid för en väldigt speciell tävling. Men det enda som finns innan anmälningstiden går ut i början på juli är ca 40 mil bort om två veckor och det är helt enkelt inte görbart.
Årets SM går av stapeln i Våxtorp, en nätt tripp på 90 mil. Jag åker inte 180 mil med häst för att tävla dressyr eller låta Amanda tävla henne i hoppning. Grenar som vi har fina tävlingar i här hemma sommartid. Målet med årets SM var allrounden och att låta Izabell få rida junior-SM. Men nu blir vi hemma.
