Munkontroll, hoppträning och adrenalinkick utan dess like

Det har hänt en hel del sen sist! Viva har fått göra premiär när det gäller ridning i mörker med pannlampa ensam. Jag minns inte om jag red henne något i mörker hösten som treåring men jag tror inte det. Efter vintervilan var det ju Covid-restriktioner som gjorde att jag arbetade hemifrån en del och därmed hann ut innan mörkret någon dag här och var och då prioriterade jag Viva. När jag inte hann det red jag på banan.

Jag lägger ca 75 min på bara att ta mig till och från jobbet varje dag och den stunden gör skillnad. Jag längtar absolut inte tillbaka till hemarbete, det blir en helt annan input och inspiration till arbetet när man sitter med kollegorna och möter dem och eleverna IRL. Men fördelen var helt klart att slippa resor till viss del och även kostnaderna för dessa och parkering. Jag lägger ca 1800 kr i månaden bara på resor och parkering i samband med jobbet.

Vi mjukstartade mörkerridning med att hon fick följa med mamma Tingla ut i skogen med pannlampa ett pass och hon var helt obrydd så några dagar senare var det dags för den egna debuten. Jätteduktig även då, det enda hon reagerade på var att grannen eldade en stor brasa. Sen har vi även ridit ett dressyrpass på banan. Travarbetet känns jättebra men i galoppen skulle jag vilja få henne att vänta lite till. Det gäller både på bana och ute. Men jag känner mig verkligen trygg på henne, även då jag satt mitt ute i kolsvarta skogen ensam och det är en härlig känsla att ha på en fyraåring.

Tingla har gått två uteritter med Julia, en uteritt med mig och två dressyrpass med mig. Genomgående lite längre pass då hon precis som sin dotter är väldigt pigg just nu. Lite på samma sätt som med Viva känns travarbetet bra – där har jag börjat få rätsida på nosen på sned – medan galoppen är lite svårare. De är ganska lika där. De vill öka och de gillar inte att man tar i dem, då blir det lätt spänning. Så jag får vässa sitsen, försöka sitta så korrekt jag kan på båda sittbenen och inverka med vikthjälperna. Båda tänker snabbt och det är lite sköra lägen mellan jättebra och vips att man tappat det. Men tänket från VBR-kursen har verkligen gett nya verktyg med Tingla. 



Bella är en helt annan typ av häst att rida, mycket mer förlåtande för mina misstag på samma sätt som Lucidor varit det. Sitter du inte riktigt där du ska? Jamen jag kan fånga upp dig och kompensera för det. Är du långsam? Det passar mig som vill fundera innan jag utför.

Jag har en helt fantastisk känsla på Bella just nu. På tisdagens dressyrpass gjorde hon fattningar från skritt och gick även ner i skritt från galopp i balans på ett sätt jag ännu inte klarar med betydligt mer utbildade Tingla. Bella och jag har en fin kemi i dressyren. Det känns som allt är så enkelt. Vi har också ridit ut ensamma ett pass och tillsammans med Julia ett pass. Även Tilda har ridit ut henne. Hon är imponerande cool i mörkerridning med pannlampa. Timmerbilar, eld, människor som jobbar i trädgården med pannlampa i mörker, skällande hundar – hon är klok och säger ryttaren att det är ok så är hon trygg i det.

Hon har även varit i väg och hoppat i grupp med Amanda för Pia på Björkbacke gård. En kväll med otroligt många intryck för henne. Nu blev det både andra stora hästar i grupp (hon var enda ponnyn), hinder, kluriga övningar utöver att lastas i mörker och åka släp ensam en timme dit och en timme hem. Hon stannade ett par gånger då hon tyckte det var lite väl konstigt. Två gånger var nog hindren ur hennes synvinkel både höga och nya när de dök upp mitt i en slinga. Det låg på ca 70 cm då hon skulle på det första gången och hon har hoppat den höjden regelbundet men aldrig som första språng på ett nytt hinder. Sen stannade hon en gång då det stod flera hästar vid hindret och det kan jag också förstå, hon är ännu en aning skeptisk mot nya hästar då hon ju bara ridits tillsammans med andra hästar ett fåtal gånger. Men bara hon fått titta så vågade hon nästa gång. Detta tyder på en mentalitet som passar mig. Man ställer frågan i stället för att fly. Får jag undersöka och får stöttning av dig så vågar jag. Mycket bättre för en 40+ än en stolle som flyger fram utan att tänka sig för. Jag och Amanda var jättenöjda med hur hon tog sig an träningen och löste alla utmaningar. 


Lusse och Tilda med sin välförtjänta rosett 

Lusse har gått i skogen med mamma fem pass och varit på hopptävling med Tilda i helgen som var. Lusse och Tilda skötte sig strålande och satte en felfri runda i bra tempo och med fina språng. Men i övrigt fick dagen mig att fundera lite på hur vi ska introducera Bella vidare i hoppningens värld. Mindre arrangemang med många orutinerade människor tenderar att faktiskt kunna bli lite farliga om man kommer med en grön häst. Lokal ponnyhoppning är verkligen heller ingen drömplats att befinna sig på här på jorden så vi får se hur vi går vidare. Hon är inte mötesrädd men lite bakskygg för främmande hästar, lite på samma nivå som min Shira var i samma ålder och Shira blev ju tyvärr skrämd vid två tillfällen som unghäst och det satt i länge och det orsakade en hel del problem så jag vill verkligen försöka bädda för att det ska bli så bra som möjligt för Bella.


Lusse och Tilda 

Annat som hänt är att Julia och jag tömkört Irma, denna gång i mörker men hon är som sin mor. Söker stödet av oss och får hon det är hon trygg. Jätteduktig knatte!



Jag har också varit och dömt en klubbdressyr så nu är det bara ett inplanerat uppdrag kvar för året. Sen blir det lite lugnare helger och det är på sätt och vis skönt så här års. Att få ladda om för nästa år hemmavid. Jag har anmält till Camilla-träning om någon månad och planen är att ta Bella och Tingla en dag var om jag får två tider. Det ser jag fram emot, det var länge sen jag red för Camilla då jag redan varit bokad på annat de helger hon kommit upp den senaste tiden.

I söndags var Frida här och tog tänderna på samtliga. Irma hade gigantiska vargtänder som Frida plockade. Övriga tre fick en check och det såg bra ut, några mindre ojämnheter bara som åtgärdades och inga bettrelaterade skavanker alls. Skönt!

I går höll jag på att få en smärre hjärtinfarkt när grannen ringde då jag var på jobbet och sa att hästarna var lösa och sprang på hans åker ner mot vägen som det just nu går mycket timmerbilar på. De 2,5 milen hem har aldrig varit så långa och när jag körde kollade jag hela tiden så jag inte skulle möta dem längs vägen. Gud ske lov hade de hållit sig på åkern och vi fick tag på Tingla ganska snabbt när vi kom hem, sen var det fort gjort att fånga de andra och vi kunde gå hem med dem. Men vilken hjärtklappning jag hade flera timmar efteråt.

Jag vet fortfarande inte varför, de går normalt sett aldrig ut. Tingla och Viva är superrädda för tråd, men det var en sträcka i hagen mot slänten som hela staketet var av och allt var öppet. Antingen har vilt sprungit igenom så det var öppet och de har betat sig ut eller så har något jagat och skrämt dem för de skulle aldrig springa igenom annars. Bella kan beta och trycka ut undertråd men springer igenom gör hon inte.

Men nu går de uppe vid stallet  vinterhagen. Jag hade tänkt avvakta så att de inte trampar sönder marken innan det fryser på men nu får det bli så. Jag vågar inte släppa dem i stora hagen igen denna säsong nu då det är mörkt då jag åker respektive kommer hem från jobbet så jag har svårt att hålla koll på staketet i en så stor hage. Hagen de gick i var den nere i dimman: 





28 Oct 2021