Ledarskap

Ibland tänker jag att jag har en stor fördel i mitt yrke som lärare att jag är hästtjej. Som hästtjej måste du möta dina rädslor då och då. Du måste ha ett starkt ledarskap för det kan bli farligt om 600 kg muskler får göra som det vill. Och blir det inte farligt så blir det i alla fall väldigt mycket mer tungrott med en häst som inte respekterar ditt utrymme, dina gränser och utför det du ber den om något så när villigt. Du kommer kanske att bli knuffad då du leder den eller kliven på tårna. Du får budgetera en timme extra varje gång ni ska ut och åka eftersom du inte vet om den kommer att kliva in i trailern. Du får skämmas inför hovis eller i värsta fall åka in på klinik för att sko med lugnande vilket kostar tid och pengar. Du kommer att dra dig för att rida ut eftersom du inte vet om din häst kommer att gå den runda du vill i det tempo du vill.

När jag hanterar mina hästar försöker jag att vara tydlig med vad jag vill och göra det jobbigare att inte göra som jag vill. Ibland får jag göra mig stor, använda mig av ett dominant kroppsspråk. Jag tror på att jobba med positiv förstärkning, dvs inte bestraffa utan berömma då det blir rätt. Försöker hästen men det blir fel så ställer jag samma fråga igen och får förhoppningsvis rätt svar. När Shira var ung hade jag inte ett bra ledarskap över henne i ridningen. Mats pratade ofta om att jag måste kliva fram i förarstolen och köra bilen, inte sitta i baksätet. Och det ligger mycket i det. Tvekar du med en häst så tar den ofta över.

Mycket av detta går att applicera på skolvärlden. Det blir knappast farligt i skolan om du tappar ledarskapet över en klass men det blir helt klart tungrott. Och jobbigt för väldigt många individer. För det som brukar framkomma då vi frågar eleverna är att de vill att vi lärare ska vara stränga och hålla god ordning och diciplin i klassrummet. Det ger dem trygghet. Det är mitt uppdrag att se till att jag är den som kör bussen för det är många som ska med. Vara tydlig med vad som ska utföras och berömma då saker fungerar väl. Gång på gång möter jag elever som är brända i skolvärlden och det är så häftigt att se dem växa när de lyckas. Se den energi detta ger. För jag är övertygad om att alla individer vill lyckas, egentligen.

Det är väldigt mycket prat om de låga resultaten av svenska elever. Min bild av skolan är att de flesta lärare gör sitt bästa. Men vi kan inte trolla. Vi gör så gott vi kan med de individer vi får. Och mycket av tiden går tyvärr åt till att lära ungdomarna grundhyfs och fason. Det är ett faktum att det är svårare att klara sina studier om man inte är på rätt plats vid rätt tillfälle med korrekt utrustning. Det vill säga en elev som alltid är 30 min sen och kommer utan penna och bok kommer att missa mycket. Om individen dessutom lägger mer tid och engagemang till att ifrågasätta kursplanens upplägg än att arbeta med uppgifterna i kursen -ja, då blir det självklart ännu svårare att komma igenom kursen.  

Efter över tio år i skolan har jag mött många elever. Och väldigt många kommer positiva och med full support hemifrån. Andra kommer positiva utan support hemifrån -det är snarast de som håller ordning på sina föräldrar alternativt föräldrar saknas. Ännu andra kommer negativa till skolvärlden men med support hemifrån. Och den svåraste nöten att knäcka; de som kommer negativa till skolvärlden och utan support hemifrån. Eller i många fall brist på rätt support. Individer som är vana att få sin vilja igenom och bete sig som det passar dem för stunden. Föräldrar som inte tar det ansvar de är skyldiga sina barn att göra. Oavsett det beror på brist på ork, mod eller annat så skapar man en individ som kommer att få det tyngre i livet. Social kompetens i dag är jätteviktigt. Och ingen får det medfött, det är något man måste lära sig.

Jag får ofta höra att jag "skulle tänka annorlunda om jag hade barn", "inte kan förstå för att jag inte har barn", "att man inte räknas som vuxen om man inte har barn", "det är lätt att säga för dig som inte har barn", "ditt liv är ju så lätt eftersom du inte har barn" och en del liknande ståndpunkter. Men där vill jag vända på det. Ibland är det svårt att se sin egen roll i något just för att man själv är inne i det. Egna barn och andras ungar.

Trots detta älskar jag mitt jobb, just på grund av alla fantastiska möten. Alla unika individer med sitt bagage. Att få följa dem på sin resa och se dem växa med uppgiften. Lära sig av deras erfarenheter. Att vara lärare är trots tidspress, dålig lön och möten med elever med mindre utvecklad social kompetens ändå ett väldigt häftigt yrke.

14 Oct 2014