Långdansens Krona, att läsa sin häst och den stora tröttheten

Hon är här nu! Långdansens Krona, som jag döpte henne till på skoj på ultraljudet på 19 dygn. Jag har hela tiden tänkt på henne som en tjej och pratat med henne som Krona när jag känt henne sparka. Jag har drömt om att få möta henne men inte riktigt vågat hoppas efter vad som hände med Bella i vintras. Jag har mina brister som ryttare och kusk men som hästmänniska är jag stolt över att kunna läsa mina hästar rätt bra. Även väldigt små signaler hos dem noterar jag oftast. Och även om det var första gången för Viva att bli mamma var jag ganska säker på när det skulle ske. På kvällen valborgsmässoafton installerade jag mig i stallet för jag trodde det skulle bli föl den natten. Magen hade ändrat form, hon hade små vaxproppar, hon hade ett lite ändrat beteende över lag men framför allt var Irma väldigt tydlig med att Viva behövde en vakt.

Vi skulle ta en promenad med Irma och Bella på kvällen men Irma var allmänt dryg och ville inte lämna gården. Hon ansåg att hennes plats var hos Viva och var inte nöjd förrän hon stod i boxen bredvid henne igen. Bella mer eller mindre adopterade ju Viva då Viva var föl och Bella ett år och även Irma har de här starka modersinstinkterna. När någon häst inte mår 100% står alltid Irma och vaktar. 

Det blev inget föl den natten men Viva hade varit orolig och det kändes helt klart som det närmade sig. Så jag tänkte att då blir det väl nästa natt. Men efter ca 3 h i hagen la sig Viva att föla på den soligaste plätt hon kunde hitta i denna blöta hage. Irma stod som en staty och vaktade någon meter därifrån. Rörde inte en fena, bara var där som stöd.

Själva fölningen gick fort och lätt och fölet började direkt gnägga och vilja resa sig och det var så häftigt att få uppleva det första mötet mellan mor och dotter. För ja, Viva och Kronos fick en dotter. Drottning Tinglas barnbarn. En kronprinsessa helt enkelt så vad kan då passa bättre än att heta Krona.

 

 



Det är helt underbart att hon är här. Hon är stammässigt en kombination av alla mina favorithingstar samt mitt absoluta favoritsto. Hon är helt ljuvlig. Ganska stor, precis som alla andra i den här släkten full av energi och en rejäl dos självförtroende. I hanteringen är hon ganska lik sin mor i samma ålder, en blandning av supersocial och modig men också kvick och reaktiv. Jag har hanterat henne kort varje dag. Borstat, kliat. Just nu jobbar vi med att kunna stå stilla när jag lyfter hovarna och att ta av och på grimman utan att busa. Hon leds till och från hagen. Allt jobb jag gör med henne kommer jag att ha nytta av i framtiden. För ja, hon är en keeper. Efter att ha suttit på Livar som ju är både halvbror och morbror till henne visste jag att får jag ett levande föl efter Kronos och ett sto i den här linjen kommer det inte lämna gården. Och nu blev det ett sto så då var valet helt givet. 








Foto: Amanda Sjökvist

Jag älskar min Tingla men hon är lite för liten för mig. Men i den lite större Livar finns alla de egenskaper jag gillar i Tingla men i ett format som är mer Kronos kropp och gångarter. Lite så tänker jag att det kan bli med Krona också. Det finns en del stort i hennes släkt. Viva är som sin mor c-ponny men hennes far är ju över ponnymått och även Kronos far är det. Krona är det näst största föl som fötts hos mig. Störst var Irma, sen Krona, sen Shira (som blev 164 cm), sen Livar och minst var Viva. Så jag tänker att det kan bli lite storlek på henne.


Jag och Livar (mätt till 144 cm som treåring) 

Att jag behåller Krona betyder dock att någon av de andra fyra måste finna ett nytt hem vilket är en sorg i sig då jag älskar alla fyra väldigt mycket. Men fyra ridhästar är mer än jag mäktar med helt enkelt. Vem av dem är jag inte helt klar över ännu, det måste få växa fram. Kanske beror det också på om det dyker upp en person som jag känner verkligen kan matcha den individen. 

En annan anledning till att jag vill behålla Krona är att jag inte är helt säker på att jag kommer betäcka igen. När Bella kastade i vintras var det självklart att jag skulle det. Jag hade bokat in henne hos Kronos nu i vår. Men ju mer det närmade sig ju mer tveksam blev jag. Jag vet att jag har fantastiska ston och de lämnat jättefina avkommor. Men jag vet inte om jag klarar av detta. Inte minst för att alla ständigt berättar för mig att jag har otur med min avel. Så om Krona blir min sista uppfödning ska jag i alla fall njuta av all tid med henne.

 

Tvivel är något jag känner över lag. Jag har haft en magkänsla att nåt inte var 100% med Tingla den senaste månaden. Hon har rört sig felfritt men det är nåt i hennes minspel som stört mig. Små små detaljer. Jag skulle säga att det började komma smygande när vi tog av snösulorna. Sen då hon skoddes om sex veckor senare blev hon markant förändrad. Glenn kom och slog på helsulor fram precis som i fjol och då var energin tillbaka. Men det var ändå nåt som fortfarande störde mig lite. Så Lisa som gjorde underverk med pappa Ingvar var här förra veckan och mycket riktigt fanns det en hel del i kroppen på henne. Lisa trodde hon gått omkull och det skulle inte vara helt otroligt som hon far fram i hagen mellan varven. Hon fick två timmars behandling och vi har fått lite övningar med stretching hemma.




Tingla älskar att tävla - kolla blicken! 

Förra veckan fick hon vila mån-ons, promenera tors-fre också red jag lördag. Jag upplever skillnad på henne. Inte i rörelsemönstret, hon har aldrig visat nån orenhet. Men flödet i kroppen, blicken, hållningen. Så håll tummarna att vi är problemet på spåret. Hon ska få en till dejt med Lisa om två veckor så hoppas jag bitarna fallit på plats. Innan viloveckan hann hon med två uteritter med Izabell, tre uteritter med mig, en uteritt med Helena, ett pass med bommar med mig (då var hon superfin och gjorde rena byten åt båda hållen) samt två tävlingsdagar. Hon har gått LA.3 med Amanda på 62.57%. En väldigt fin uppvisning där hon precis som sist blev lite het mellan varven. Sen har hon och Izabell gjort ytterligare en start, LB.1 denna gång och resultatet blev 65.53% och ytterligare en seger. Denna start är den jag tycker varit allra bäst av de tre Izabell och Tingla gjort. Hon rörde sig helt fantastiskt och domaren gav fina vitsord om härlig energi, arbetsvilja och mjuk ridning. Detta gjorde hon alltså med en rätt stor låsning i kroppen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det finns hästar också finns det Tingla. Hon levererar alltid och med en sån häst har man som ägare ett stort ansvar för hon kommer gå till hon stupar och göra det med glädje. 

Ett tredje tvivel jag känner är kring SM. Tingla är kvalad i allround, hopp, dressyr, juniordressyr. Jag brukar tycka SM är superkul men jag känner inte så i år. Det känns bara som ett jätteprojekt. Kanske hör det ihop med den stora tröttheten som kommer över mig mellan varven. Att marginalerna är små med orken. Jag vill mest sitta utanför Kronas och Vivas hage och titta på dem. Sticka ut i skogen som äntligen tinat fram på gul hästrygg. Andas. Känna lugnet.


Bella  

Med Irma och Bella rullar det på. Bella har ridits av Izabell två gånger och mig 11 gånger. Jag har också tömkört henne två pass. Mina pass har mest varit ute men jag har också trimmat en del dressyr på henne. Hon ger en grymt fin ridkänsla i galoppen. Jag kan på samma pass växla mellan enkla byten, byten i språnget (som vi är på god väg att befästa, de till vänster är nästan 100%) och förvänd galopp. Hon är urstark och bärig i sin galopp. Traven är det lite mer av och på men även där finner jag en fin känsla. På töm är hon super. Vi har lekt med byten även där och gjort rena byten i språnget åt båda hållen.

Irma har ridits av mig tre pass, Izabell ett och Helena ett. Första gången Helena satt på henne och hon blev förtjust. Sa samma sak som jag ofta säger, att Irma känns så himla stadig och trygg. Inte alls som den gröna unghäst hon faktiskt är. En väldigt klok individ. Irma har också varit ute på sex promenader, ibland har jag lösgalopperat henne som avslut. Jag har också jobbat henne på töm ett pass. Att jobba henne mycket avsuttet tror jag är rätt melodi. Bra för mig också att promenera. En dag var vi ända upp på berget i Västerlövsätt. 


Lusse

Lusse har ridits mest av mamma, nio pass. Men också ett av Helena och två av mig. Mamma har kört upp honom hit två helger då jag inte velat åka iväg så han har ridits här uppe. Så i lördags kom han med hit tillsammans med mamma och pappa och firade min födelsedag. En jättefin solig dag och vi åt tårta på altanen. 


Födelsedag

Även om orken inte är på topp så finns det saker som ger energi. Att jag fick chansen att starta Amandas Vidar Halsnaes för två veckor sedan var ett sånt tillfälle. Jag har ridit honom under tio gånger så för mig var det lite som då jag gjorde första starten med Kronos. Noll prestationsångest, jag ville bara gå in och ge oss en bra upplevelse. Att vi skulle ha kul ihop inne på banan. Och visst hade vi det! Vidar var definitivt spänd när han kom in, vilket Amanda hade berättat att han brukar bli. Men det var spänning med energi så jag bara hängde med och red rörelserna och ju längre in i programmet ju mer eftergiven kändes han. Bitvis hade jag en riktigt bra känsla. Bitvis kände jag att där hade jag kunnat göra det bättre. Förbereda honom lite till, ramat in mer. Men jag var riktigt nöjd när jag red ut. Och att vi landade på hela 64.28% och första utanför placering gav ännu mer boost och energi hos mig. Jag ska få chansen att starta honom fler gånger och det ser jag fram emot. Vidar är rätt olik alla hästar jag tävlat tidigare. Det finns vissa likheter med hans bror Ingvar Halsnaes men mycket är annorlunda och jag älskar känslan att lära känna en ny individ och se vad jag kan locka fram hos den.


Vidar och jag

13 May 2024