Kval nummer två i hamn och bakslag
14 dagar sen sist jag bloggade igen, dagarna rusar verkligen på med fem hästar i stallet och heltidsjobb. Det har varit en otroligt lång och seg vinter men förra veckan bjöd på upp till +18 grader och sol så då fick man lite hopp om livet igen. Men sen vände det i söndags och vi har fått dryga 30 cm blötsnö och jag vill helst gå i ide. Kronos hage är bra för den är delvis preparerad med markduk och sand men tjejerna står ännu en gång i lersörja. Man vet ju att det alltid kommer bakslag om våren men det är lika drygt varenda gång. 
bakslag
Jag har inte varit något hos Lusse sen sist jag skrev men han har tuffat ut i skogen med mamma sju pass och Helena ett. Jag planerar dock att åka dit till helgen. Irma har inte heller fått nån uppmärksamhet mer än den vardagliga skötseln då jag åkte på influensan så jag har fått prioritera lite kring hästarna.
Tingla blev ju som jag skrev i förra inlägget halt för första gången i min ägo. Jag kopplade det till hoven då hon var varm över den och när Glenn checkade var hon mjuk i sulan på den hoven så hon skoddes om med en skyddande sula. Då blev hon ohalt men fortfarande inte riktigt sig själv till 100%. Så när han var här för att sko Kronos slog han på en sula på den andra framhoven också och efter det har hovarna varit svala och energin åter. Jag har inte hunnit rida henne själv sedan dess men vad jag sett från sidan när andra ridit känns det som vi funnit en lösning. 
Tingla
Hon har på grund av detta gått nåt pass färre dessa två veckor, sex uteritter och ett pass på banan. Jag har suttit på henne fyra av dessa gånger och sedan är det Tilda, Julia och Martina som ridit henne ett pass var. Innan vi fick på sulan på den andra hoven var hon jättebra på mjukt underlag som ridbanan och blöt sviktande grusväg men på asfalten och där det var mer stenigt blev hon försiktig så sula var nog rätt väg att gå.
Bella har gått nio pass. Sju uteritter varav jag ridit två, Tilda en, Izabell två, Julia en och Amanda en. Många olika ryttare men hon verkar hantera det väl. Hon har också gått ett pass på töm med mig och ett pass med bommar och småhinder med Tilda. Det var kul att se hur hon sög mot hindren och hur bra Tilda red henne i detta arbete. Hon känns över lag pigg och glad just nu, har till och med gjort lite glädjesprång då hon galopperat efter grusvägarna. Men när Julia red henne var hon en ängel. Julia har inte suttit på henne på över 2,5 år. Inte sen hon åkte av henne och fick hjärnskakning sommaren 2020. Men mycket vatten har runnit under broarna sen dess och Bella börjar bli vuxen på riktigt även om hon nog alltid kommer vara en vaken häst. 
Bella och Vivan på tur
Vivan har gått sju pass varav sex med mig och ett med Izabell. Jag har prioriterat henne då hon gick mycket med andra en period och blev ganska låst i högersidan och lite svår i kontakten. Men nu känns hon på banan igen. Hon har gått ute fem pass och på bana två, ett dressyrpass med mig och ett bom/hopp-pass med Izabell.
Viva
Kungen i stallet, Kronos, har skotts för första gången här uppe. Det gick fint. Han var som i allt annat väluppfostrad och hovarna såg bra ut. Vi har varit iväg på en Issa-träning som kändes jättebra. Jag berättade om de missar vi hade sista på tävlingen så vi jobbade för att lösa dem. I halterna ställer han ibland upp snett eller backar och i ryggning kryper han ur form. Så vi jobbade med framdelsvändningar på en fyrkant, vända 90 grader, skritta framåt, vända 90 grader osv. En jättebra övning som gjorde att jag kunde kontrollera steg för steg mycket mer. Sen jobbade vi med halterna, även där steg för steg. Jag fick vara noggrannare då jag red in i dem, krama tygeln mjukt så han ger efter men ändå inte tar steget bakåt. Han blev väldigt fin av detta arbete. Sen red vi lite skänkelvikningar och förvänd galopp och det känns det som vi har fått hyfsad kläm på nu. Vi avslutade med att rida igenom LA.1 och det gick bra. 
På Issaträning. Svårt att finna vackrare häst.
Förutom detta pass har han mest gått ute. Sex uteritter har det blivit, några ensam och några med Tingla. Amanda har ridit honom ute två gånger annars är det jag. Absolut finast att rida är han när man rider ut med Tingla. De två trivs jättebra ihop. Tinglas ettriga attityd smittar av sig på Kronos och han blir kvick och rolig att rida och hans lugn smittar av sig på henne så hon går avspänt bakom honom förbi ställen hon annars har svansen i vädret och skyggar och dansar förbi. Jag har sagt det förut men säger det igen, han är verkligen helt fantastisk att rida ut på, helt bulletproof. En bit från oss renoverar de ett hus och det kastas ut saker genom dörren så det smäller. Visst kan han titta till men det är aldrig mer än så. Samma sak då vi rider över broar med forsande vatten, förbi andra hästar, när timmerbilen kommer. Han hanterar allt med fullt självförtroende. Han vet liksom att han är kung och inget skrämmer honom i hans kungarike.
Utmaningen med honom är att han liksom Lusse är lite i sin bubbla ibland. Mina ston har så mycket känslor både på insidan och utsidan. Jag är helt säker på att dessa två gentlemän har lika många känslor men de bubblar liksom aldrig över. Det är såklart oftast en fördel men ibland skulle jag vilja komma honom mer in på livet. Jag minns att jag hade samma känsla med Lusse som ung och även med Ingvar i början så det är säkert mycket att vi självklart inte känner varandra ännu och jag därför inte alltid förstår signalerna jag får eftersom de inte är med stora bokstäver som hos stona. Alla mina ston har jag dessutom haft sen de var föl så jag känner dem verkligen utan och innan. Men det finns så mycket i honom och jag vill så gärna hitta vägen till hur just han vill ha det för att blomma ut. 
Blicken man smälter av
Ibland hittar jag den. En dag när jag var dålig i influensan lösgalopperade jag honom. Jag bara stod och gapade. Som den hästen kan röra sig. Och han var med på min minsta signal. Han är ju naturligtvis lösgalopperad en hel del inför premieringarna och var otroligt lyhörd på kommandon av gångart, öka, minska, sakta av, komma in till mig osv. Vi avslutade med att köra lite horsemenship med start, stopp, flytta, backa, följa John. Det är jag mer osäker på om han gjort men jag såg en nyfikenhet i hans ögon och han agerade nästan som Vivan gör vid denna typ av aktivitet, var ivrig att förstå min minsta signal.
Just den känslan skulle jag vilja hitta i ridningen. Att han är nyfiken på mig och mitt nästa drag. Kanske kommer jag inte göra det på den tid vi har tillsammans, den är trots allt begränsad. Men de stunder jag känner att han är helt med mig ger gåshud. Oftast kommer de ute efter vägarna men vi har haft ett sånt ridpass på banan också förra veckan. Han var så på hugget på min minsta signal och han blir häftigt kraftfull men ändå mjuk och lätt på samma gång när han är på det humöret. Då är han en på miljonen. 
Vi har varit på tävling igen också, 3* ponnydressyr i Hudiksvall där vi red LA.1. Framridningen utomhus var bra men när vi gick in i collecting ring i ridhuset var det som luften gick ur oss. Jag hade haft både influensan och en 36 h migrän i bagaget och var säkert också lite nervös och ändrade förmodligen min ridning lite på grund av detta. Kronos blev i sin bubbla.
Väl inne på tävlingsbanan var det bättre men inte alls den känsla vi hittar tillsammans ibland. Vi fick två stora missar och sen var det lite mellanmjölk vissa delar medan andra var bra. 61,7% blev det. Jag var nöjd med resultatet men besviken på mig själv att jag inte fick till ridningen bättre. Jag minns att jag hade den känslan med Ingvar också. Jag sätter upp en press på mig själv när jag rider andras hästar som jag inte har då jag rider mina egna. Jag vill så gärna att det ska gå bra just för att tiden är begränsad och jag vill visa mig värdig förtroendet jag fått att rida hästen. Och någonstans på den vägen tappar jag det just därför. Jag hade full support i med- och motvind av Emma och det har jag av Elisabeth och Johan också så det handlar bara om mig själv. Jag har funderat mycket på det här. Hur jag ska kunna få Kronos och mig i samma bubbla och inte två olika samt att kunna släppa alla tankar på prestation och bara göra det vi faktiskt gör i vardagen; har kul ihop. 
Två av tre kval till prestationsmedaljen i guld har vi i alla fall tagit och jag hoppas vi sätter ett tredje i nästa start för jag tror det är lättare att slappna av när målet är nått. SM är vi i och med helgens tävling kvalade till. Jag vet egentligen att det är jättebra att vi klarat det tillsammans redan efter så kort tid. Men man vill ju alltid vara lite bättre. Medan jag övar på att bli det njuter jag av världens mysigaste hingst i vardagen. För oavsett alla tävlingsmeriter han skaffat sig genom åren är hans största styrka just att han är en häst som är rolig att ha i stallet varje dag. En trygg rygg att rida ut på när man kommer hem trött från jobbet. Och otroligt mysig att hantera. Älskar pyssel och njuter av uppmärksamhet. När han tittar på en med de där stora svarta ögonen smälter man. Och jag kan förstå varför han är så högt älskad hemma på Sanna. 
