Fantastisk tävlingshelg

Vilken helg det varit! Man hoppas och drömmer ju alltid före tävling. Man har tränat så mycket, man vet vad man kan men det är så svårt att visa det där inne på banan. Kanske för att man nästan slår knut på sig själv för man vill för mycket. Eller så blir man nervös och tappar ridningen helt.

Jag har alltid tyckt det varit lättast att tävla med Lucidor. Han är ju ständigt minst, hittills har han också oftast varit yngst och för det mesta det enda kallblodet. Jag har ingen som helst press på mig att prestera med honom, vi slår liksom från underläge. Han är heller inte min utan mammas. Allt detta gör att tävlingsnerverna uteblir och jag rider som till vardags vilket gör att Lusse känner igen sig, är trygg, och presterar fint även på tävling. Allt är roligt, lättsamt och känns lite som "bara på skoj". Lusse är också en häst som är hemskt lätt att ha med sig på tävling. Kan stå på trailer medan man går och fikar osv.

Med Shira har det varit annorlunda. Med henne vill jag så mycket. Hon är min egen uppfödning och jag vill så gärna att det ska gå bra med henne. Jag vill visa vad vi kan. Jag vet att det är en kapabel häst som dessutom har en riktig tävlingsskalle. Och där nånstans kickar nerverna in och så blir allt svårt. Shira är inte dum men hon är väldigt känslig för min sinnesstämning. Är jag fokuserad blir hon som en tiger och plockar fram sitt bästa. Men blir jag nervös blir hon hysterisk. Hon kräver mycket mer av mig än Lucidor som inte alls är en lika känslig individ.

Därför kändes det bra att det var Lusse som var försten ut i helgens regional/nationella meeting. Målet var att ta två Fjord-SM kval vilket det bara krävs 55 % för och det borde vi leverera även för en ritt med en hel del missar med tanke på den nivå han tränat på och att det inte är så stor skillnad på honom på träning som på tävling. Jag gick alltså in i klassen med gott mod.

Lusse levererade också en kanonfin runda helt utan större missar som genererade hela 64.57% i vår första riktiga Lätt A, en LA.3. Vi har ridit två LA.1 tidigare inom Fjordhästföreningen men jag räknar inte riktigt dem dels för att jag är osäker om det var utbildade domare som dömde och dels på grund av att det programmet är mycket enklare än det vi red nu. Vi kom på en hedrande 7e plats av 16 starter. Inte illa av liten gul!

Slutkritiken håller jag med om. Där stog det bl.a. att ritten var prydlig och inte innehöll några större misstag, att han är lydig men att det önskas mer styrka och bärighet för ökad lätthet i framdelen. Och det är ju något vi jobbar med hela tiden. Han rör sig stort men orkar inte alltid sitta ihop ännu, det är jag fullt medveten om.

Detta visade sig också på söndagen då han var tröttare. I travprogrammet gick det hyggligt men allt som innehöll galopp var svårt. Det kändes som vi slaktade hela galopp-programmet och fullkomligen låg ner i kurvorna och var nära avbrott då jag försökte stämma av. Han orkade helt enkelt inte sätta sig på sina bakben utan tog hjälp av farten för att orka hålla galoppen. Slutkritiken håller jag även här helt med om. Där stog att han är lydig men tar till farten när han inte riktigt orkar bära och att nosen kom in litegrann. Och så var det. Trots en massa missar så fick vi ändå 58.66% och hade flera ekipage bakom oss i resultatlistan. Och två av tre SM-kval i hamn! Härliga, duktiga Lusse som alltid försöker i alla lägen, fast han är trött. Jag är så glad att han kom till vår familj.

Lusse, 3 år och jag under provritten av honom

På söndagen skulle även Shira starta. På morgonen var jag i vanlig ordning nervös. Men se då hände en grej som fick mig att tappa alla nerver. Då jag skulle fodra och hällde ut morgonhöpåsen som jag hämtat i gammelstallet i Shiras box hoppade en mus ut och sprang mot mig. Jag som hatar möss blev så hystersikt rädd att jag tappade alla nerver. Musen var värre än tävlingen! Jag blev stencool efter den incidenten. Och mycket riktigt stog Shira blickstilla då jag knoppade, åkte lugnt, var som en gammal ringräv på framridningen och väl inne på banan var det bara kul. Hon hade öronen spetsade och fullkomligen sa "Nu kör vi matte, ge mig orderna, jag fixar detta!" och jag satt med ett brett leende. Shira är en ambitiös häst och när jag har henne med mig är känslan att allt är lätt. Så var det nu. Visst behöver hon bli lite starkare i bakkärran och vinkla lite till , orka bära lite mer, komma upp och fram ännu lite till speciellt på sikt om vi ska uppåt i klasserna. Men banne mig att vi är på rätt väg. Och jag red hela programmet!

När jag gick ut från banan kändes det som om jag vunnit. Vunnit över mina tävlingsnerver, vunnit över min fobi för framridningar där hon varit vild tidigare, vunnit över hennes skada och konvalecens. Vi är tillbaka, hon är fräsch och det är kul att rida henne. Att det till sist räckte ända fram till en placering, vår första i Msv C, var nästan bara bonus. Men banne mig en riktigt fin bonus.