Ett år
I dag är det exakt ett år sedan Mirang vandrade vidare. Det var väl genomtänkt och jag vet att hon var redo - jag såg det i hennes ögon. Ändå var det ett jobbigt beslut och saknaden efter henne blev större än jag trott.
Ett år senare kan jag konstatera att då Mirang gick så kom Shira in i hjärtat. Blev nummer ett. Blev originalet och inte "bara" avkomman. Och det har hon mått bra av. Som hon växt mentalt! När Mirang inte längre fanns där blev det också uppenbart hur mycket av henne som finns i Shira. Minspel, gester, blickar, egenheter. Det är nästan så att jag tycker att Shira är mer lik sin mor sen hon försvann. Bara en sån sak som då massören kommer. Innan har Shira tyckt att han är en ganska jobbig typ som ska ta på hennes kropp -nu uppsattar hon det. Hennes sätt att lägga huvudet i min famn. Hennes sätt att domdera med knattarna -fast de vet att hon egentligen inte menar allvar. Hur lättsam hon är i all hantering; sko, lasta, klippa, leda -man kan göra det mesta med lillfingret.
Det är under det här året Shira och jag blivit ett ekipage. Ett team. Vi har njutit av härliga avspända uteritter på lång tygel. Snabba galopper över en äng. Promenader i skogen där hon går lös bakom mig. Flotta travlängningar innanför de vita staketen. Att rosettprydda få rida ärevarv. Att träna för instruktör och känna samspel och att vi utvecklas hela tiden. Det har varit ett helt fantastiskt år. Mer än jag nånsin kunde drömma om.
Ibland känns det som om Mirang finns kvar hos oss på nåt vis. I stort sett varje morgon går Shira fram till platsen hon hade sin sista sjukhage. Nosar på den, vänder och sedan går hon och äter sitt morgonhö med knattarna. Knattarna går aldrig till den platsen, det är bara Shira.
Jag är glad att Mirang fick sina sista år här ute på gården. Hon levde verkligen upp här. Jag är också glad att hon fick lära känna Julia som hon tyckte så mycket om. Gamla hästar mår fint av att få känna sig som duktiga prinsessor och lära upp nya, unga förmågor.
Här på gården rullar dagarna på i full fart in mot höstmörkret. Jag red för Ingrid med Shira i måndags och kände direkt att oj vad jag saknat detta! Jag har på grund av mycket stress på jobbet haft svårt att passa in träning i schemat så jag har mest ridit självständigt men så himla mycket bättre det blir då man får hjälp! Shira kändes fin, glad och nöjd. Även om hon inledningsvis hävdade att hon aldrig sett platt sand förut (man hade kört med nån slags harv för att packa underlaget) så gick det fort att komma till bra jobb. På tisdagen kom hon in med ett nygjort mindre sår som blödde lätt på höger bak så jag valde att ta ett lättare tömkörningspass som hon var jättefin på. Onsdag kväll skrittade ut på lång tygel 50 minuter då hon var pyttelite svullen i samband med såret. I helgen vankas Matsträning så jag hoppas svullnanden ska ha gått ner helt till i morgon.
Tingla fick ett körpass i tisdags som hon var helt suverän på. Vi körde på banan och hade satt ut lite konor som jag körde mellan i trav. Micke åkte med en del också. Hon springer lika glatt oavsett om vi är en eller två i vagnen. Det känns så himla kul med henne och körningen, jag tror jag har en riktig liten precisionsstjärna i henne!
