En spark i röven
Det är några som frågat hur mina tankegångar gått sen jag skrev inlägget om att jag har lite för många hästar. Och problemet är väl till skillnad från sist jag var i den här sitsen och valde att sälja Qharma samt tingade bort Tinglas då ofödda föl Livar att nu känner jag att alla fyra jag har i dagsläget är mina hästar.
Några tyckte att jag skulle sälja Tingla. Rent krasst tycker jag själv att Tingla är lite för liten för mig. Hon passar en ryttare i Amandas storlek bättre, bär upp henne på ett helt annat sätt. Men hon är min soulmate och den jag litar 100% på. Den jag vågar köra, rida när och var som helst, den mest utbildade och den som är tryggheten till unghästarna. Därför vill jag fortsätta utbilda henne i dressyren. Se hur långt vi kan gå. Blir det Msv C eller Msv B? Kanske kan jag tänka mig att låna ut henne i framtiden då jag gjort hela resan på henne i dressyren, men inte nu. Vi är inte klara ihop. Och sälja henne kommer jag aldrig att göra. 
I lördags gjorde vi årets sista start. Jag hade varit lite nervös inför den. Jag ville så gärna visa att vi kan, att vi är bra. Det var inte kul sist på tävlingen i Härnösand. Dan före tävlingen red vi dressyr i skogen. Jobbade med övergångar, rakriktning och att checka så hon var följsam i sidorna. Hon kändes riktigt fin. Den känslan hade jag med mig in på framridningen. Där tillkom dock lite spänning då det var många hästar på trångt utrymme och vi ju i normala fall mest rider ensamma. Men så kom vi in på den nyharvade tävlingsbanan med kanonunderlag och var helt ensamma och då ramlade det mesta på plats igen. Jag kunde rida moment för moment och hon kändes så med mig. Vi landade på 64.71% vilket är exakt vårt gamla personbästa i klassen som vi nådde våren 2019 så vi fick avsluta säsongen med vårt bästa jag. Jag är medveten om att det behövs mer styrka, rakriktning och stadigare övergångar för att få upp procenten ytterligare. Framför allt måste jag få henne helt ärlig i ställningen i nacken. Men en vinters fys på detta så hoppas jag att fler bitar fallit på plats och jag älskar min häst och hennes stora hjärta och lust att jobba med mig. I måndags fick hon hoppa ett pass med Amanda inför den kommande helgens tävling och de två är verkligen härliga att se på tillsammans. Det ser så lätt ut! 
Viva är ju Tinglas dotter och jag vet inte om Tingla kommer få fler föl, hon var svår att få dräktig sist. Jag har samma trygghetskänsla på henne som på Tingla fast hon är bara 4 år. Hon är också lite större än sin mor ridmässigt trots att hon på mätintyget är lika hög. Hon har även större gångarter. Jag har jättesvårt att se att jag skulle kunna släppa henne innan jag haft chansen att se vad hon går för på tävling och i avel. Det är så mycket Tingla över henne, alla de egenskaper jag älskar, fast en mildare upplaga och hon sprider skön energi genom att man upplever att hon alltid är glad.
Hon har sen sist gått två pass ute i sällskap med Bella. Ena gången red jag henne och andra gången red Tilda. Sen har jag även trimmat henne ett pass själv på ängen. Det känns så lätt med Vivan! Hon är positiv, har en bra egen balans och bara matar på och hamnar i form av sig själv. Ibland kan hon bli lite stark när hon blir på hugget men det är bara att sakta av och börja om så är hon där man vill ha henne i kontakten igen. Jag tror hon kommer att bli väldigt rolig att tävla när det är dags.
Irma är en skön filur, väldigt lik Bella fast med mer humor. Bella är rätt seriös, Irma är precis som Vivan en glad skit. Dessutom orädd för allt och väldigt okomplicerad. Kommer att bli stor. Hon har fantastisk exteriör och balans i gångarterna och med tanke på hennes mors ridbarhet tror jag att Irma kommer att kunna gå långt i dressyren. Hon kommer därför absolut inte säljas innan hon visats och ridits in. Dels för att meritera hennes mor, dels så jag vet vad jag har och eventuellt väljer bort.
Bella är den som passar mig bäst storleksmässigt och som jag kommer till bäst ridning på. Det har flera av mina Halvblodsvänner kommenterat, att på henne rider jag som jag gjorde med mina stora hästar, sitter bättre på henne än på de andra. Hon är den med mest kapacitet och kommer troligen gå längre än Tingla. Hon har dessutom det högsta avelsvärdet av de hästar jag har nu och jag vill även avla. Utöver det så är hon en bra häst att ha i flocken. Hon är vänlig men håller ordning och det var hon som uppfostrade Livar när Tingla och Viva lät sin familjemedlem hållas med diverse grabbstreck. Så jag har tagit tag i att jobba med mig själv och sparkat mig i röven att jag måste lita på henne för hon är en snäll häst även om hon är känslig. Och de senaste veckorna har det känts jättebra.
Sen sist har jag trimmat ett pass på banan med framskritt ute också har hon gått i skogen med både mig och Tilda i sällskap av Vivan. Mycket har ramlat på plats sen jag faktiskt bestämde mig för att detta vill jag lösa. Jag har haft så mycket större utmaningar i mina tidigare hästar, nu får jag faktiskt ta och sparka mig själv i röven och ta mig samman och ge henne chansen för jag tror innerst inne på oss. Så när jag i måndags skrittade fram ute och hörde en cross gick jag åt sidan, vände huvudet mot crossen och satt kvar i stället för att sitta av. Och naturligtvis stod hon kvar med upphöjt lugn. Hon är en klok häst och visar jag henne förtroende ger hon mig sitt tillbaka.
I helgen har jag dömt dressyr på Sundsvalls RK i dagarna två. Det som slog mig är hur vissa ryttare genom åren kommer tillbaka med häst efter häst som de utbildat och alla individer fungerar så bra för dem. För de ryttarna är trygga i sig själva, sin ridning och det upplägg de har. Hästarna kan vara ganska spända när de rider in på banan men de är så självklara, gör ingen affär av nåt, och strax slappnar hästarna av och bitarna faller på plats. Den ryttaren vill jag också vara och jag vill vara det med min Bella. Det är mitt mål när jag sparkar mig själv i baken.
Så för mig är alla osäljbara i dagsläget. Planen är därför att försöka hitta en "ny Tilda" när hon flyttar för lumpen nästa höst utöver att Julia såklart kommer fortsätta hänga hos oss. Jag behöver ha två medryttare för att hinna med alla. Och sen kanske att betäcka 1-2 för beställningsföl för att avlasta mig tidsmässigt vissa år. Går de som mamma har de ju en uppgift och jag vill att alla mina hästar ska ha det – jag gillar inte hagprydnader.
Lusse rullar det på med. Jag har ridit ut honom ett pass och tömkört ett pass. Sen har mamma ridit ut ett. Han är fin och positiv även om jag skulle önskat ett lite högre grundflås i galoppen. Det märks att jag inte ridit riktigt lika mycket de senaste månaderna. På lördag ska han och Tilda hopptävla!
Jag avslutar med att visa er en bild tagen från infarten på vår gård. Här är gott att bo! 
