Det kan inte alltid gå bra
Att tävla Ingvar har nästan alltid gått ganska bra eller helt enkelt riktigt bra. Vi har egentligen bara haft en dålig start och det var vår första LA.3 utomhus i fjol där han blev spänd och bakom skänkeln. Fram till i söndags alltså, för då gjorde vi vår andra mindre lyckade start i en regional MsvC.1. Planen var att göra en stabil runda och rida hem 62% igen men tyvärr fick Ingvar lite mindrevärdeskomplex då han kom in i ridhuset och kröp ihop och ville göra sig så liten som möjligt, helst aningen makaronformad. Jag har inte riktigt kommit på hur jag ska lösa den typen av spänning. Jag är mer van Shiras "far och flyg jag är het som en spiselhäll" eller Lusses "eftersom det är läskigt blir jag trög så nu får du driva dubbelt så mycket tack". Dryga 57% blev det helt rättvist för det var en sann mellanmjölksritt som dessutom innehöll flera större missar i (felfattning i ena enkla bytet, spända vingliga skolor och en spänd galoppfattning). Nåväl, han kändes riktigt fin på framridningen trots stor öppen tävlingsplats med många hästar och stark blåst. Vi tar med detta på erfarenhetskontot och går nu in i en träningsperiod då maj är vikt åt kommande fölvaka och knatteskötsel. Tanken är också att Ingvar ska få komma ut på några ponnytävlingar med Amanda under slutet av maj-juni. 
Om man inte lyckas med ritten kan man i alla fall vara snyggast
Ingvars supporters
Förutom att tävla har vi hunnit med en del annat under de senaste åtta dagarna. Tre rena uteritter, ett framskritt ute + trim på banan-pass och ett rent dressyrpass. Till helgen ska vi på körläger i Jättendal och det ska bli så himla kul! 
Ingvar har fått testa Shiras gamla kandar. Det passade honom bra och han trivdes på den betslingen. Det enda frågetecknet han hade var hur mycket saker som får plats i en fjordhästmun. Och när jag ändå stoppade in så många saker kunde jag väl ändå slänga in en morot i samma veva när jag ändå höll på?
Lusse har också gått för fullt, endast vila de dagar det varit stark blåst/snöoväder. Mamma har ridit ut honom tre pass, jag har ridit ut honom ett och tränat för Ingrid ett pass. Då var han riktigt fin! Det ska bli kul att tävla honom om två veckor då vi är anmälda till en LA.3 på Färstas kvällstävlingar.
Tjejerna har ju fått större hage sen två veckor tillbaka och de nyttjar den verkligen. Jag blir så glad av att se dem. Tänk att de är mina, de där rörliga vackra stona. Snart går vi in för nedräkning av dräktigheten. Båda har börjat fylla juver så smått men annars inga andra tecken. Jag har köpt fin halm och strött upp deras boxar med. Qharma har gått 330 dygn i dag och Tingla 324.
Bella och jag har börjat ta små promenader när andan faller på. I kväll har vi har joggat, hoppat två diken, kollat på bäcken som porlar, sett en bil och bara chillat lite tillsammans. Hon påminner mig mycket om Tingla i samma ålder med en skillnad. Bella säger "har du sagt att jag kan så kan jag, klart, vad ska vi göra nu?". Tingla säger "jag kan allt, klart, vad ska vi göra nu?" Bella söker min bekräftelse lite mer, Tingla har alltid haft en stark tro på sig själv. Annars är de båda frimodiga och lyhörda. Qharma var av annat skrot och korn i den åldern. Hon sa mer "Är du helt från vettet, detta kan jag inte göra!" och behövde stöd av annan hästkompis för att våga prova på nya saker. Med tiden lärde hon sig att lita på att jag inte skulle be henne om något farligt som hon inte klarar av och i dag är hon ju helt trygg att rida ut på ensam och väldigt bra i all hantering. Jag upplever att hon blir mer och mer lik sin bror ju äldre hon blir. Lusse som alltid varit modig och trygg. 
Bella ute i stora världen
En annan som är modig och trygg är Ingvars lillebror Vidar som jag var och hälsade på under lovet. Amanda red ut honom för första gången och Helena och jag gick med till fots. Det var femte gången hon satt på Vidar och det var precis lika okomplicerat som det var då vi red in Tingla och Qharma. Vi börjar få in snitsen på detta, team Moa/Amanda. Om två år är det dags för Bella! 
Vidar Halsnaes
Jag har även hunnit med att döma KM i dressyr på min hemmaklubb. En rolig dag med många fina ritter och glada ryttare. Det är så roligt att se glädjen efter genomfört program. Det är ju bara en som kan vinna en klass, men många kan vara vinnare för sig själva. Kanske är man nöjd att ha kommit ihåg hela programmet och fattat båda galopperna om man rider LC. Kanske är man glad att ha övervunnit sina tävlingsnerver. Kanske är man lycklig över att ha fått sin högsta procent hittills i en klass. I den typen av tävling kan alla vara vinnare. 
Ingvar spanar på sina tjejer och undrar om han kommer vinna någon av deras hjärtan i sommar
