Det enda som är viktigt
En gång fick jag höra att det var ju perfekt att ha en Fjordhäst om man inte hade några ambitioner. Det var en tränare som sa det men jag skulle aldrig anlita hen av förklarliga skäl.
Jag skulle säga att jag har ganska stora ambitioner generellt i livet. Fast jag valt Fjordhäst. Vill alltid bli bättre. Göra saker bättre. Utveckla mig själv men även andra i min lärarroll. Se hur långt det går att stretcha linan. Hur långt man kan komma. Som med Lucidor där målet först var ett, sen ett annat och till slut nådde vi längre än jag någonsin ens vågat drömma om när vi köpte honom. 
Bella och jag Grevagården 2019
Men just nu skulle jag säga att allt det där spelar ingen roll. För det enda som är viktigt är att alla får må bra. Att de blir friska.
Jag är så in åt xxx less på virus efter snart två år med Covid. Men den känslan är inget emot den fruktan, rädsla och förlamande trötthet som börjar infinna sig efter en vecka med virus i stallet. För en vecka sedan insjuknade Bella. I fredags Irma. I lördags Viva. Och i dag den sista av dem, Tingla.
Förloppet går blixtsnabbt med en feber som ökar ca 3 grader på bara några timmar. De peakar på nästan 41 grader. Aptit och törst blir mycket låg, för att inte säga obefintlig på Bella i början. Hon behövde därför dropp och fick medicin i blodet vid två tillfällen för att pigga på sig. De står på ett speciellt sätt, trampar om med bakbenen, vill vara i mörkret i ett hörn, gör en speciell rörelse med mulen. Också är de så outhärdligt trötta. Bella var näst intill apatisk. Viva och Irma har ”varit med” betydligt mer även när febern varit som högst. Tingla återstår att se.
Jag har lärt mig några saker som underlättar. De äter bäst ute så de har fått vara ute dagtid. Eller bra är väl att överdriva men varje strå är bra. Bella åt ca 1,5 kg dygnet hon var sämst. Ibland har en kort promenad triggat aptiten. Vatten erbjuds i termobar ute och både hink och kopp inne. Det har varierat vad de föredrar. De har ofta velat äta i en påse, helst högt uppsatt. Eller om jag petat in hö i gallret. Ibland vill de ha hö. Ibland hösilage. Nån gång bara halm. De har fått välja. 
Bella
Jag har insett vilken jäkla koll jag har på mina hästar. Jag såg vart det barkade redan ett dygn i förväg på Viva och misstänkte så smått på Tingla i går. Små, små detaljer som var annorlunda. Jag känner dem. Kan deras mönster och vardag. De små detaljerna som bryter mönstret.
En vecka efter att Bella insjuknade börjar hon vara sig själv igen. Hon dricker och äter, skrapar med hoven när jag kommer med krubban. Den som hon bara tittade på och vände bort huvudet ifrån för några dagar sedan. Och det är en sådan enorm lättnad. Men det är lång väg att gå kvar med de andra. Och jag hoppas så innerligt på att det inte ska komma några bakslag med Bella.
Innan sjukdomen slog till rullade vardagen på så bra. Jag hade anmält till vårens första tävling. Nu känns det som jag aldrig mer vill lämna gården. Jag vill bara att de ska bli friska och aldrig mer utsättas för smitta. Jag tycker att jag är kunnig inom smitta och smittskydd och att jag gör det mesta rätt. Men det kan gå fel ändå uppenbarligen.
Vivan har ridits sex pass av mig, både på bana och ute. Några gånger i sällskap av Tingla men mest ensam. Hon har fungerat riktigt bra med trafik även då vi varit ensamma och det varit lite ”triggerväder” med blåst och det kommit något lite större fordon.
Tingla har ridits nio pass varav sex av mig och tre av Julia. Vi har ridit ut, på banan och ett pass i ridhuset. Hon har varit superpigg och känts riktigt rakriktad och jobbet med enkla byten och överstrykning börjar ta sig även efter byvägen en mörk kväll. 
Bella
Bella har gått sex pass varav fyra med mig och två med Tilda. Precis som Tingla har hon gått ute, på banan och ett pass i ridhuset. Tilda och jag har gjort ett par superhärliga långturer mot Nora på perfekt underlag.
Irma har tömkörts två gånger och även varit på några kortare promenader. Nyfiken, modig, trygg och superrolig att arbeta med.
Men allt det där känns så långt borta nu. 
Lusse
Jag var hos Lusse förra helgen innan Bella blev sjuk. Gud ske lov inga symptom där ännu i alla fall och förhoppningsvis kommer inga heller. För jag gjorde ju inget klädbyte mellan Lusse och mina såsom jag gör mellan övriga stallar och mina eller Lusse. Annars har mamma ridit honom och så lär det bli ett tag nu. Jag hoppas han ska sköta sig och inte busa när jag inte kan komma och ge honom en uppsträckning/avrastning mellan varven.
Gud vad jag längtar till vardag. Jag kan skotta ridbana i snöstorm, rida i -25 eller blåst. Vad som helst. Bara det blir vardag igen. Vardag med alla mina fyra tjejer. 
