Att växa med uppgiften

Så här i slutet av terminen är det många utvärderingar som görs och betyg som ska sättas. När det gäller hästeriet kan jag sammanfatta vårterminen som väldigt lyckad i stora drag. Shira har kommit igång igen i alla gångarter under ett halvårs tid utan att dra upp sin skada vilket känns som ett gott tecken. Vi har träningsmässigt kommit tillbaka där vi var då jag stog inför en försäljning. Nu ska vi upp på nästa trappsteg och som alltid då man vill vidare i samling och bärighet så blir det ju lite extra svettigt vissa dagar men jag tycker ändå att det känns som vi är på väg i rätt riktning. Det tyckte även Johanna då hon trimmade henne i onsdags. Jag blev väldigt glad över vad jag såg det passet. För även om jag må vara lite partisk då det gäller min egen häst så har hon en helt annan lätthet framtill nu och med Johannas skickliga matchning ser det allt mellan bra till riktigt bra ut om man tänker tävlingsmässigt Lätt A-Msv C nivå.

Lusse har ju haft en fantatsisk säsong, långt över förväntan med hela tre placeringar och finfina 64, 58, 65 respektive 63 % i sina Lätt A starter och 65 % i den enda Lätt B start han gjort. Och ändå känner jag att det finns så mycket mer att hämta i honom på träning. Det är en riktigt häftig känsla faktiskt, att veta att Lusse kan vara med och slåss på riktigt bland de stora. Att han är en liten dressyrkung inte bara i mina ögon utan även i andras. Jag red honom i går, på en privat bana här i Gåltjärn. Han fullkomligen dansade fram. Allt kändes lätt. Fokus låg mycket på galoppen och jag hittade ett läge där han bar utan att bli stampig och studsig. Tryck men ändå avspändhet, det där läget som är så svårt att hitta.

Mirang rullar det på med. Jag rider så mycket jag hinner och det är ganska skönt att ha släppt kravet att hålla henne på samma ridnivå som jag gjort de senaste åren. Hon får bereda plats för de yngre stjärnorna helt enkelt. Samtidigt är det skönt att ha Mirang som jag ju känner utan och innan att sticka ut en runda på utan att behöva tänka eller vara så fokuserad. Vi har varit ute och busat tillsammans en halvtimme helt ensama två mornar i rad, innan värmen kommit. Och nog är det kul alltid, bara kravlöst och avkopplande.

Ibland frågar människor vem av mina hästar jag tycker mest om. Men sånt går ju inte att välja för jag gillar dem ju allihopa fast på olika sätt. Tingla är dock en häst jag tror kommer passa min personlighet väldigt väl i framtiden. Allt med Tingla är så enkelt. Hon är orädd, frimodig, okomplicerad och framåt i arbete. Dessutom är hon hemskt rar i hanteringen. I morse stannade hon kvar en stund och gosade med mig fast jag tagit av grimman och hon var fri i den stora beteshagen. Hon är en stor personlighet som är väldigt tydlig med vad hon tycker. Hon har som det känns de bästa sidorna av Shira men där udden är tagen från de mer negativa (läs dramaqueenandet). Tingla har som 2-åring blivit tömkörd en hel del i olika miljöer och även i trafik utan problem i skritt och trav. Hon har också varit lite av en trygghet till Qharma vid invänjningen av trafik och allt nytt för henne. Då Tingla är mycket lättlastad ämnar jag även använda henne som gott föredöme där då vi ska börja lastträna mer med Qharma framöver. Det är lätt att glömma att Tingla bara är två år eftersom allt med henne gått så enkelt.

Så vem har då gjort de största framstegen i vår? Det är omöjligt att säga då alla utom möjligen Mirang med ålderns rätt tagit verkligt stora steg framåt i sin utbildning. Men frågan är ju ändå om inte Qharma gjort den största utvecklingen av sig själv. Rara lilla Qharma som fick en tuff start här på gården, utjagad av Mirang ur hagen flera gånger, hårt tuktad av Tingla och så en matte som utsatte henne för en massa nyheter.

Qharma är ju uppvuxen på Stolplyckans och även om såklart alla hästägare älskar sina hästar så vet jag få människor som är en sån djurvän som hennes uppfödare Mia. Qharma kom till mig som en älskad häst som var väldigt trygg med människor som trodde gott om alla. Hon har varit fantastisk i allt man gör med henne i stallet. För hur många åringar kan man bara binda upp på gången och så står de där och njuter hur länge som helst av att man pysslar med dem? Prinsessan Qharma älskar uppmärksamhet och det märks att hon fått gott av den som liten på ett positivt sätt. Hon går att svampa lös i boxen, borsta lös i hagen, man kan spraya henne lös i boxen, hon går att binda hur som helst och är lätt att lyfta hovar på. Däremot är hon ju uppvuxen i storflock med många kompisar och inte van att lämna stallet ensam. Kanske började jag för tidigt, innan vi kände varandra tillräckligt väl. För de första promenaderna ensama var svåra. Qharma var mycket stressad och olycklig. Detsamma skedde om jag tog ut hennes trygghet Tingla ur stallet. Det hon kände igen från sin barndom på Stolplyckan var ju gula kompisar. Och försvann hennes gula kompis rasade hela världen. Liten Qharma kände sig ensam och missförstådd.

Men succesivt började hon bli tryggare i sig själv. Jag backade bandet lite, hon fick med sig Tingla på promenaderna. De första gick hon i rumpan på sin idol men med tiden tog hon täten. Detsamma då det gällde att bli kvar i stallet utan Tingla. Då hon insåg att kompisen alltid kom tillbaka var det okej ändå. Några gnäggningar men sen var det bra. När jag och Micke gick en promenad med småtjejerna i tisdags tog Qharma glatt täten och kollade inte ens om Tingla var med. Hon viftade inte ens på öronen då vi mötte en bil med trailer i ganska hög hastighet. Och hon hoppade ett stort modigt skutt utan att tveka över ett dike. Hästen som för en månad sen kastade sig baklänges så hon tappade tränset för att jag bad henne kliva över ett betydligt mindre dike som Tingla redan stog på andra sidan av. Liten börjar bli stor! Och framför allt lita på mig mer och mer. Med Qharma har jag fått rannsaka mig själv. Inse att hon inte är Lusse eller Tingla utan en helt egen individ med egna styrkor och svagheter. Hon må vara lite känsligare men det kan även vara ett plus i framtiden som ridhäst då jag ju vill ha en tävlingshäst och där krävs ju ett visst mått av energi och nerv för att komma en bit upp i klasserna. Jag tror Qharma är en häst som kommer att utveckla mig mycket eftersom jag måste tänka efter före, lite på samma vis som med Shira. Rara fina Qharma som lägger sitt huvud i min famn varje kväll och vill mysa. Och som gnäggar så glatt då jag kommer hem och alltid galopperar till grinden med spetsade öron då jag ropar på henne. Det känns som hon och jag börjar bli vänner på riktigt.

31 May 2013