Att utbilda en unghäst
Något jag tänkt på mycket på sistone är hur svårt men ändå roligt det är att utbilda en unghäst. Hur lätt ett litet misstag kan bli ett bakslag. Men också glädjen då man lyckas. Om några veckor kommer Qharma hem till oss och hon blir då den fjärde häst jag börjar med helt från början. Förutom detta har jag haft fyra hästar som köpts in mellan 3-6 års ålder som ganska gröna och lite utbildade.
Mirang var min första unghäst. Innan henne hade jag bara haft läromästarponnyer som kunde sin sak och var trygga i alla lägen trots att de hade mycket motor. Den tvååring med ca 60 % Fullblod som nu kom i min ägo var något helt annat. Där stog jag med min första storhäst, 17 år gammal och med noll unghästerfaranhet. Som dömt att misslyckas. Mirang var både envis, smart och spänstig samt hade ett starkt flyktbeteende och stort flockberoende. Hon lärde sig fort allt nytt, både bra saker och olater. Hon utmanade mig ständigt och jag var alltid tvungen att ligga steget före henne, annars var jag blåst. Eller som en tränare sa "Hon vet precis hur mycket hon behöver ta i för att langa av folk utan att ens anstänga sig i onödan så utmana henne inte".
Det var inte roligt alla dagar, men med facit i hand är jag glad att jag gjort den här resan för det har lärt mig väldigt mycket. Inte minst har jag lärt mig att slopa stoltheten och ta hjälp när jag behöver. Jag är inte en sämre hästägare och ryttare för att jag låter andra hjälpa mig med saker de gör bättre än jag. Tvärtom kan det leda till att jag och min häst får en bättre relation och når framgång snabbare och utan bakslag som kan ge både psykiska och fysiska bagage som kan vara svåra att bli av med.
Om jag jämför de unghästar jag haft som varit SWB med Fjordingarna så har allt med Fjordhästarna gått så otroligt mycket enklare. Bitar ramlar snabbare på plats, vilket jag tror beror på att de individer jag jobbat med haft så mycket mindre nerv när det gällt de gula vs de långbenta. De långbenta har krävt mer av mitt ledarskap och pondus då de varit känsligare för nya intryck.
Jag är på inget sätt fullärd och varje ny individ är en ny utmaning. Men jag är glad att jag med åren hittat bra kontakter och människor som kan hjälpa mig vidare för att varje häst i mitt stall ska få utveckla sin fulla potential, antingen med dem som tränarhjälp på marken och med mig på eller med dem som ryttare.
I höst firar Mirang och jag 20 år tillsammans och i dag är Mirang den där läromästaren som mina ponnyer var då jag var ung. Det är rätt häftigt att jag med mycket hjälp, en hel del tandagnisslan men också glädje lyckades utbilda henne till den trygga välutbildade allroundhäst hon blev. Jag hoppas jag kan stå med samma facit på Qharma om 20 år. Mot framtiden!
