Att tävla dressyr
Jag började min tävlingskarriär på två bussiga läromästarponnyer; Fjordingen Gulette och Halvblod/New forestkorsningen Zabinha. Ingen av dem var några stjärnor på dressyrbanan. Gulette var väldigt lydig men begränsad i sin gång och Zabinha som egentligen kanske hade förutsättningarna var inte så välriden på marken och saknade broms. Så under ungdomsåren hoppade jag främst samt red lite terränghoppning och fälttävlan. Några enstaka starter i dressyr förekom.
Mirang
Med Shiras mamma Mirang tävlade jag i det mesta, så även dressyr t.o.m. Msv B. Till en början var vi väldigt oframgångsrika kan man säga. Mirang var tittig och blev tossig av att vara ensam inne på en dressyrbana. Att vara ensam inne på en hoppbana gick däremot utmärkt. Det fanns det en poäng med enligt henne, hon såg sina hinder. Jag tragglade på men det lossnade inte på riktigt förrän hon fått Shira. Under det år hon gick dräktig började jag träna & tävla Zorro. Han var precis det jag behövde. En riktig valack, stabil som en moraklocka på tävling. Aldrig tittig, aldrig ojämn, alltid lika på bortaplan som hemma. Visst fick jag jobba för mina poäng, han var inte alltid självgående och väldigt studsig att sitta på i traven. Men med honom lärde jag mig hur man kan kamma hem poäng genom noggrann ridning. Zorro och jag red tom Msv B tillsammans och jag fick även nosa på svårare rörelser på träning. Jag skulle säga att Zorro lärde mig vad dressyr går ut på.
Zorro
Shira började jag tävla som 6-åring. Då hade hon redan tävlats en del i dressyr med Calle på ryggen & i hoppning med Johanna på ryggen. Jag kan erkänna att det inte alltid varit lätt på tävling med Shira. Inte odelat kul heller, eftersom hon varit överladdad och mötesrädd på framridningarna. I början tävlade jag i säkerhetsväst.
Shira och jag 2010
Mycket vatten har runnit under broarna sen dess. Inte minst har jag även tävlat Lucidor en hel del. Lusse som är som Zorro II. Jämn, stabil, trygg och jag har kunnat fokusera på bra ridning och inte behöva vara orolig att han inte ska sköta sig. Det har varit perfekt att ha Lusse vid sidan av Shira. För att tävla dressyr är egentligen ganska svårt. Det är en bedömningssport så det gäller att övertyga domaren att du är bäst. Det är inte som i hoppningen att felfritt varv vinner. En ritt med missar kan komma före en ritt utan missar där hästen är riden i en sämre form och har mer medioker gång. Som i alla bedömningssporter gäller det att tro på sig själv och sin häst och våga visa upp den med stolthet. Rida moment för moment, noggranna hörnpasseringar, göra sina halvhalter. Och framför allt ha roligt tillsammans för sånt syns.
I år har det varit roligt att tävla Shira. Det har känts så pass bra att jag i helgen tar steget och utmanar mig själv med att debutera en högre klass samt göra vår första utomhusstart. I tisdags var jag på banan i Gåltjärn och trimmade igenom programdelar. Shira var super. Jag kom till ridning och hittade det där väntaläget där jag kan lägga fram handen och hon ligger kvar men ändå har energin och trycket. I går skrittade vi ut en sväng i regnet och i dag har jag genrepstrimmat ett kort pass på banan här hemma. Det är lite pirrigt inför i morgon men mest är det roligt. Roligt och spännande. Perfekt blir det aldrig när det gäller levande varelser. Men jag tycker vi är väl förberedda. Nu kör vi!
Shira på treårs
