Återuppbyggnad, tacksamhet och tankar kring smittskydd
Jag känner en sådan tacksamhet över att vi börjar vara tillbaka i en vardag igen. En vardag där jag åker in på jobbet och när jag kommer hem möts jag av en kvartett med pigga blickar och ivriga gnägganden efter sällskap och mat.
Irma, Bella, Viva
Jag har såklart tänkt massor på smittskydd sen detta hände. Jag tycker att jag är ganska duktig men uppenbarligen var det inte tillräckligt. Jag rider i huvudsak hemmavid vintertid, åker till anläggning och tränar inomhus en helgdag för det mesta och då oftast tidigt så jag rider helt ensam. Jag har en separat påse med kläder och skor som jag bara använder på ridskolan som jag är på med eleverna och byter alltid om och tvättar händerna innan jag ens fodrar mina egna hästar när jag kommer hem. När jag åker ut på APL-besök på anläggningar rengör jag skorna före och mellan besöken och har aldrig mina egna stallkläder utan civila jobbkläder. Jag är noga med att de som rider här/besöker oss tänker till kring skor och kläder. Jag har sällan uppstallning då jag tävlar och jag lånar aldrig ut hinkar eller klappar främmande hästar. Jag hyr inte ut min transport.
Jag visste hur Coronaviruset smittar och därför fick inte mina hästar nosa på marken eller kärran. Men Bella nosade på väggarna i ryttargången då jag sadlade och det var uppenbarligen tillräckligt. Jag är efter att ha läst ett informationsinlägg från närliggande stall som också har Corona på flera hästar dessutom helt säker att det var på ridhuset hon fick det. Det stämmer också helt perfekt överens med inkubationstiden från vi var där till första häst insjuknade. Det är inte ens säkert att någon varit oaktsam då även symptomfria hästar kan vara smittbärare så det jag lärt mig är väl att jag kanske även vintertid trots många minusgrader får sadla ute vid transporten för att minimera risken att mina hästar ska röra något i ridhuset. Dessutom alltid rengöra skorna när jag varit på anläggning med mina hästar.
När jag väl fick in smittan i stallet känns det nästan omöjligt att den inte skulle spridas då stallet bara är ca 90 m2 och jag har alla tillsammans – dvs Bellas smittsamma bajs fanns redan i hagen och de hade druckit ur samma termobar hela dagen hon insjuknade. Så där känner jag inte riktigt att jag kunnat göra på så många fler sätt. Nåväl, nu är det över och jag hoppas jag slipper uppleva det igen. 
Ridbanan
Det har varit en riktigt bra vecka både på häst- och jobbfronten. På jobbet har jag haft just den där härliga mixen jag älskar; kärnämnen inne på skolan, hästämnen på ridklubben och en radda APL-besök så jag får komma ut i verkligheten.
Jag har pratat med ganska många bekanta som genom åren haft hästar som fått Corona och via deras berättelser lärt mig en hel del nytt. Det gemensamma för alla är att deras hästar återhämtat sig ganska snabbt, även i de fall det behövdes klinikvistelse. Rådet var att sätta i gång ganska snabbt men lyssna på hästen vad den känner att den orkar och så har jag gjort.
Bella sa till redan förra helgen att hon var redo att växla upp så hon har fått gå tre pass på banan den här veckan, ett på töm och två uppsuttna. Riktigt fin har hon varit! Sen har jag ridit ut ett pass ensam i alla gångarter och skrittat ut för hand två pass med Julia och Tingla. Bella är inte typen man så gärna skrittar ut uppsuttet på vintertid, hon är ofta lite för pigg för det och kan bubbla över. Men att skritta för hand går utmärkt. 
Tingla
Tingla har skrittats vid hand två pass, uppsuttet barbacka två pass och så har hon gått två uppsuttna pass i sadel med mig när hon fått välja växlar själv och hon har valt både trav och galopp båda gångerna. Jag är så lycklig att det känns som hon är tillbaka.
Irma har tömkörts ett pass och jobbat ett pass på bana där jag för första gången testade att longera lite i skritt och trav och sen fick hon lösgaloppera fri. De flotta gångarter hon visade som föl men som varit borta av och till under alla växtfaser börjar nu hamna på plats igen. Hon rör sig med en härlig mekanik i traven, snäppet bättre än sin mamma tror jag och då har ändå Bella en riktigt bra trav. 
Irma
Viva har tömkörts på banan ett pass och ridits två pass i skogen av mig. Det slog mig när jag ridit iväg ensam i blåsten för första gången på två veckor att det kanske var dumt. Hon är bara fem år och var väldigt orastad. Men jag litar på Vivan på samma sätt som jag litar på Tingla. De har koll på läget. Kontroll över sig själva och situationen. De ger mig en enorm trygghetskänsla fast de har så mycket energi att det bubblar ut genom öronen. En riktigt skön kombo. 
Vivan i skogen
Jag är så glad över att jag har Julia i stallet och att hon varit här och hjälper mig att hålla i gång hästarna. I sommar är det elva år sen vi blev stallkompisar. Hästarna har varierat men samarbetet består och har blivit en fin vänskap. 
Julia och Mirang
Jag är också glad över en fin helg där solen skinit en del i dag, Micke och jag hunnit med en hel del utomhusarbete på gården och att jag i går kunde åka till Jättendal för första gången på tre veckor. Nyduschad, med rena kläder, en hjälm som inte varit i stallet och i mammas stövlar kändes det smittskydds-säkrat. Det var ett kärt återseende att rida Lusse igen, vi hade en riktigt härlig uteritt med frisk trav och galopp i snön. Tidigare i veckan har han ridits ut av Helena ett pass och mamma tre pass så han fick en full ridvecka. 
Lusse
Nästa vecka fortsätter igångsätttningen av tjejerna i sällskap av Julia och till helgen är det domarkurs. Det verkar bli vardag även på smittskyddsfronten för oss människor med andra ord.
